Alltså...
Hur mycket tål man egentligen innan kroppen säger stopp? Jag tål faktiskt rätt mycket, men visst har jag varit i träsket som även kallas för utbrändhet. Många som finns i min närhet säger att det egentligen inte finns något sådant. Men jag är av annan uppfattning, detta speciellt för att man själv har varit där och vänt.
Är man utarbetad, eller som det även kallas "gått in i väggen", så mår man inte bra psykiskt. Detta fenomen har faktiskt funnits i alla tider, även förr i tiden. Men detta är inte något som har analyserats, tagits upp som sjukdom, eller på något sätt behandlats förr. Det är på sista tiden som det har uppmärksammats och även gett det ett namn, utbrändhet.
För vissa kan detta visas sig genom att man blir deprimerad. Man blir ledsen för vad som helst, och kan börja gråta på stående fot.
Något som både är genant, och jobbigt socialt sett.

Hur var det för mig?
Ja, det var några år sedan jag var där. Men dock allt lärde jag mig vad jag skulle se upp med, och framförallt HUR jag skall hantera det.
På den tiden (7 år sedan nu), så hade jag eget företag. Jag jagade kunder, började tidigt och slutade jättesent. Detta påverkade självklart mitt sociala liv, både med familj och vänner. Det kändes som om jag inte hade tillräckligt med tid för allt. Kunde inte släppa jobbet när jag kom hem sent, tänkte mycket på det och fick sedan problem med sömnen. Detta gjorde att jag fick kort stubin, och kände bara att livet sög.
När jag pratade med läkaren om varför jag ibland kunde bli illamående och inte orka äta, orka något överhuvudtaget, så sa läkaren till mig att det verkade som om jag var på väg att bli utarbetad.
Jag tyckte inte att det kunde vara så, för sånt kanske hände andra, men inte mig. Men efter att det hade gått vecka efter vecka som jag mådde piss och var på väg att få alla i min omgivning att känna likadant, så kände jag mig tvungen att lyssna på läkaren. Vilket var det bästa jag kunde göra.
Jag fick sjukskriva mig ett tag, men det var det värt.

Nu har jag lärt mig lyssna på min kropp, jag vet vilka tecken jag skall hålla utkik efter för att inte hamna i samma läge igen.
Tecken som; Problem med att sova, kortare stubin, kan inte släppa jobbet när jag kommer hem, mindre depressioner, problem med koncentrationsförmågan och även problem med fokuseringen på de mål man har stakat ut för sig.

Dessa gör att man inte kan fungera riktigt socialt. man kan inte motivera sina säljare, man kan inte vara en bra far, eller man.
Nu har jag börjat märka av dessa tendeser, och måste agera innan det blir försent.
Idag sjukskrev jag mig halva dagen, imorgon skall jag på möte i Göteborg, sedan skall jag ta resten av dagen ledigt. Jag har en säljare som jobbar extra hos mig, han kan köra hela dagen. jag har dock allt MÅÅÅÅNGA timmars övertid som jag inte har tagit något betalt för som jag kan inkassera lite då och då. Jag tar några timmar imorgon. Får lite tid med familjen och kan vila ut mig ordentligt. Lägga mig tidigt, och vara utvilad till på Onsdag, då skall jag vara tillbaks till "mitt gamla jag". Motivera och sälja utav helv----... Hahaha, låter nästan som om jag känner mig taggad redan. Tänk vad lite fantasi kan göra, men tyvärr så är jag allt annat än taggad just nu.
Men, men....

Shit Happens... and has a tendens to happen frequently!
LOL

Det positiva är att...

Har man väl hittat dessa tecken, så klarar man det mesta i livet har jag märkt. =)

/Ghost

Lunch... Och det är en strålande dag. Rätt varmt, frisk vind. Mätt. Och vad gör man när man bara njuter av solen utan att egentligen ha något att göra? Spenderar mms pengar till sin blogg. Hmm...
Snacka om slöseri på pengar. ;) /G.

Tänkte att jag skulle testa att mms blogga! :) \Ghost

SOm butikschef måste man ibland jobba tider som man kanske inte hade gjort om man var "vanlig" arbetare. Detta har man under många tillfällen uppmärksammat.

Man har en en tanke, ett mål att ha en butik som skall utmärka sig bland andra på ett eller annat sätt. Jag har sedan start försökt strukturera upp min butik till att vara en 100%:ig butik med rutiner och inga fel. Något som är nästintill omöjligt om man skall vara realistisk.

Men jag ger itne upp, jag kämpar på. men detta visar sig ibland vara arbetsam. Arbetstider kan ibland bli väldigt långa, tidiga morgnar och sedan sena kvällar i butiken efter stängningsdags.

Jag tar ju ut dom som ledig tid när jag kan, men det är sällan man kan göra det utan att det drabbar min ende heltidsanställde, och skulle jag ta in en extra för att jag skall kunna gå hem tidigare, så kostar det butiken alldeles för mycket. Dilemma...

;-)

Men, men... Jag deppar inte, jag kämpar på. Men jag måste nog erkänna att på sommaren vill jag inget hellre än att staden slutar ha öppet längre på torsdagar. Idag har jag inte haft någon lunch, jag sprang ner till fiket u nedre plan och köpte en fralla och en cola flaska som jag slängde i mig och sedan ut i butiken igen. Så min arbetstid effektivt har varit från 9:00 till 22:00 idag.... liiiite segt.. ;-)

Ryggen börjar kännas efter att ha stått i så många timmar och fötterna värker lite grann. Men det man inte dör av härdas man utav, eller hur? Hahaha... yea right!

----------------------------------------------------------------------------------------

Min son växer och växer. Redan 4 cm extra är han nu sedan födseln den 4/7. Snacka om att växa mycket och fort!! Han blir tyngre och tyngre med, något som man har märkt, så jag får börja träna ryggen ganska ordentligt igen.

Min dotter visar dagligen att hon är en storasyster, vilket gör mig stolt som far. Det visar att hon känner ansvar gentemot sin bror, något som hon verkligen kommer att ha användning för senare under livet. Och som stolt far till två barn varav en skall fylla 12 år i år så kan jag bara säga att jag är nöjd. =)

Att en liten tjej kan bli så stor så snabbt! För en och en halv månad sedan var hon lilla dottern, idag är hon storasystern som är på väg in i tonårstiden! Kan en far känna sig mer stolt?? Tror inte det.

Min dotter, min ögonsten... snacka om att mitt liv hade varit fattigt utan dig! Jag älskar dig enormt mycket!

/Ghost

Japp!

Äntligen har dagen D kommit, den har faktiskt passerat med några dagar.

Det blev en liten son, en son som har varit efterlängtad så länge nu. Han har som ni ser på bilden mycket hår och är nog det sötaste jag sett på länge!

Nu kanske några ställer frågan över hur det känns nu. Jag kan helt ärligt säga att det har varit en av mina lyckligaste dagar i mitt liv. Visst har jag haft en del stora och goa dagar i mitt liv, men vissa dagar har haft det där lilla extra. Då är ju självklart nästa fråga, vilka dagar var det?

Dagen då min dotter föddes var exempelvis en sådan dag. Det var en dag då jag trodde att jag var i himmelriket.

En annan sådan dag var den dagen då min dåvarande flickvän (numera min fru) sa ja när jag frågade om hon ville bli min fru.

Nästa dag är när hon står vid altaret och säger ordet ja igen...ojoj.. det är så att man blir sentimental. Jag har sedan jag var yngre hört en låt som jag alltid har tyckt var en underbar låt. "Unchained Melody", en låt som numera är en del utav vårt bröllop.

Och den senaste dagen som var helt underbar är ju då den 4:e Juli 2007, den dagen då min lille son Neo kom till världen.

Förlossningen...

Utan att gå in på detaljer så kan jag berätta att allt gick som det skulle tills slutet började närma sig. När den sista cm skulle öppna sig så ville det inte riktigt som vi ville, vilket resulterade i kejsarsnitt. Men klockan 3.53 natten mellan den 3:e och 4.e Juli föddes lille Neo till världen! Vägde 4030g och var 52 cm lång. En maffig liten krabat!

Att det kom något i mina ögon som fick dom att tåra sig och min underläpp att vibrera var ju självklart bara tillfälligheter... ;-)

Talet försvann för mig och det var svårt att överhuvudtaget få fram ett ljud från min mun. När de får ut honom är det första jag ser är att det är en son, mitt hjärta stannade nog helt för några sekunder. Min mage knöt sig, hela min syn blev suddig och jag hade svårt att fokusera blicken på grund av all vätska som var i vägen.

För en sekund försvann min fru från mina tankar om jag skall vara helt ärlig, men bara för en sekund.

"Vi skall bara suga ut all vätska från barnet, så kommer vi med det senare." sa barnmorskan till mig när de hade tagit ut honom. Han var alldeles blå och hade skrikit ut en gång för att komma igång med andningen.

Efter att de hade tagit ut vätskan ur andningvägarna lade de neo på Gias bröstkorg för att hon skulle få se honom. Hon hade lite svårt att koncentrera sig såg jag, vilket inte är konstigt eftersom de höll på gräva i henne samtidigt för att få ut både moderkakan och även sy ihop henne.

Barnmorskan och sköterskorna runtomkring klappade mig på axeln och klappade mig även på kinden och gratulerade mig samtidigt som de skrattade åt att mina tårar rann. En av sköterskorna la till och med armen om mig och sa "grattis farsan". Ett ord som jag aldrig blir trött på att höra... "Farsan".

Jag är stolt över min fru, men jag har aldrig varit så stolt över henne som jag var då. Hon kämpade som hon aldrig kämpat förr!

Som man så är man dock allt utlämnad till känslor som maktlöshet, svaghet, nervositet, ledsamhet... Allt detta på grund av att man ser sin kvinna ligga där i smärtor som man inte ens kan föreställa sig och så kan man inte göra något åt det! Jag tänkte mer än en gång att om jag kunde, så skulle jag ta över smärtan för henne för att bespara henne den pinan. Den hade förmodligen tagit kål på mig, men jag hade gjort det utan att blinka. För så länge hon hade ont, så hade jag lika ont, men i själen. Det var inte bara en gång som jag hade kunnat fälla tårar för den maktlöshet jag kände då, något jag har svårt för att göra, men då var man faktiskt på gränsen flera gånger.

Att inte kunna göra något när ens kvinna ligger med smärtor är svårt. I vanliga fall då jag vet att om hon skall lyfta eller göra något som kan göra ont, så brukar jag göra det, även om det är jag som får ont. Men denna gång kunde jag inte göra det.

Så här i efterhand kan jag ju säga att jag gjorde allt jag KUNDE göra, men detta räckte inte just då. Idag säger min fru att jag var en ovärderlig hjälp, och att jag verkligen hjälpte henne. Detta känns underbart att höra, men just då ville man göra mer utan att kunna gör det. Det är maktlöshet...

Men nu har han fötts! Min son...

Hela den kampen har absolut inte varit förgäves, det resulterade i något helt underbart.

Nu skall jag ta mig en liten fika, och sedan gå o lägga mig. För hur underbar han är, så har han faktiskt hållit mig vaken inatt. Sömn på 1,5 timma är inte mycket sömn... ;-)

För att citera "Shan The Man"...

Todelooo...

/Ghost

Nedräkningen är igång!

Det har den i och för sig varit ganska länge, men nu är det faktiskt riktigt spännande. Nästa fredag (29:e Juni) är egentligen dend agen som barnmorskan har satt som dagen då bebisen kommer. Å andra sidan, så var det första datumet som var sagt, den 4:e Juli. Dagen då USA firar sin nationaldag.

Jag har bekanta som bor i USA och som firar denna dag, och de har faktiskt "beställt" barnet till den 4:e... hahaha...

Nåja, vi får väl se vad som händer och NÄR det händer. Det är ju inte så att VI kan bestämma när barnet kommer ut, det bestämmer den själv än så länge. men väntar den för länge, så blir det till att "vräka". ;-)

Gias mage har växt till en storlek jag inte kunde tro var möjligt att ha och ändå kunna gå upprätt. Det ser ut som den bryter mot naturens lagar. Som om gravitationen verkligen försöker få grepp om den utan att lyckas.

Jag satte upp en sida med bilder igår i hemsidan. Kolla gärna på dom, de ligger under länken "Foto". Adressen för er som kommer utifrån är www.gomez.se.

Jobbet...

Imorgon börjar sista veckan innan semestern. Vi tog förra veckans budget och vi har även tagit månadsbudget. Nu är vårt nästa mål KVARTALSBUDGET!! =)

Om inte min kollega blir utsett till månadens säljare igen, så vet jag inte vad som krävs mer. ;-)

Jag måste säga att jag är VÄLDIGT stolt över min kollega! Han visar gång på gång vilken grym säljare han är, vilka möjligheter han har att övertala människor. Vilka möjligheter att komma till avslut.

När det gäller försäljning så är han DEN bäste jag har varit med om.

Jag fick en fråga en gång utav en bekant.

Han frågade om det inte var så att det krävs en bra säljare för att vara butikschef?

Självklart måste den som är butikschef vara en bra säljare, annars kan han/hon inte motivera den andre säljaren att prestera bättre och bättre. Men för det måste inte en BC vara den BÄSTE säljaren!

En BC måste vara den personen som strukturerar upp och håller i tyglarna i butiken. Han/hon måste ha kontroll i butiken, samt ha arbetare under sig som verkligen gör vad som sägs för att få det att fungera.

En säljare skall i enlighet till heriarkin i butiken göra som han/hon blir tillsagd utav BC, men också vara den som kan med egna beslut få butiken att fungera bättre. Men framför allt, så skall säljaren SÄLJA, med andra ord, vara den som drar in det mesta av pengarna till butiken.

Att jag skulle kunna behöva en person till i butiken, det hade jag verkligen behövt många gånger. Men med den ekonomin som finns, så har vi inte den försäljningen så att det skulle kunna täcka en person till. Men, fy skam den som ger sig!

Jag har inte gett upp hoppet att någon gång kunna anställa en person till på heltid, det hade varit grymt bra! =)

Nu skall jag lägga mig, måste vara utvilad inför morgondagen. Imorgon skall jag sälja som en gris! Hela veckan skall jag göra vad jag kan för att vi skall ta kvartalsbudget. Vem vet, då kanske det blir en bonus! =))))

Godnatt till er alla därute!

Sov gott!

/Ghost

FATTAR DU ATT JAG SKALL BLI PAPPA IGEN?!?!?!

Hahaha....

Ja, det kan faktiskt vara lite svårt att tro ibland. Man måste titta på sin frus mage för att bli påmind över att dagen D närmar sig. Dagen då man ännu en gång skall känna den glädjen som bara en nybliven Pappa kan känna.

Kvinnan känner självklart också stoltheten och glädjen över att bli mamma. Men man måste dock allt tänka på en sak. Hon har burit på barnet i nio månader. Haft möjligheten att känna barnet röra sig i stort sett varje dag, har känt hur det har sparkat, hur det har haft hicka...

Men pappan, han har bara kunnat känna utifrån, på magen. Och inte hela tiden. På det viset är ju faktiskt pappan utesluten från "det där speciella" som kvinnor får uppleva när de bär på ett barn.

Så när barnet är på väg ut, så kan det nog vara många gånger pappan som är  mer nervös, mer uppjagad än vad mamman är. Han kan ju inte veta HUR ont det gör, och på det viset känner han sig rätt maktlös.

Men om det är någon som är stolt, så är det han. Vänta bara när barnet och mamman kommer hem. Visst, mamman är faktiskt den som egentligen tar över den första tiden med, men en riktig far "tar för sig" av det goda med. Han går stolt med vagnen, det är som om man äger stan när man går. Man tycker att alla tittar på en (även om det kanske inte är så). När man träffar någon man känner vill man gärna visa upp sitt barn, och ja, vid det tillfället är det faktiskt HANS barn.

Det är en rolig grej faktiskt har man märkt. När man har träffat vänner som precis har blivit fädrar, så berättar de om förlossningen som om det är dom som har gjort allt.

"A, jag höll hennes hand hela tiden."" Ja, det var jobbigt värre att stå där och inte kunna göra något."

Och när det frågas om frugan, så är svaret ganska snabb.

"Jo, det gick väl bra. Lite kämpigt, men det klarar ju hon. Jo, som jag sa, jag tänkte ju då att jag..." Och så är han igång igen och berätta om SIN historia. Hahaha... Jag tror att alla pappor är likadana, tror faktiskt att mammorna också är sådana när de skall berätta om händelseförloppet.

Jag kan nog inte säga att jag är annorlunda. Nu minns jag inte hur jag var när min dotter, som nu skall fylla 12 år föddes. Men det skulle nog förvåna mig om inte jag var likadan.

Jag räknar dagarna. Varenda gång min mobil ringer så kollar jag vem det är. Jag bara väntar på den dagen då det står antingen "Hemmet" eller min frus namn och jag svarar och de magiska orden hörs från mobilens högtalare: "Jag tror det är dags nu älskling".

Herre min gud säger jag bara!! Står jag med en kund, så lär jag bara mer eller mindre säga HEJ DÅ, sen är jag borta på 2 röda!

Allt är klart utifall att. Min extra anställda är i standby, min ordinarie är också i standby. Min styvfar är i standby för att hämta min dotter om det är dags när hon är hos oss (Hon är hos oss varannan vecka). Allt är packat.

Tja, nu är det bara att vänta... och det sägs ju att inget är som väntans tider. =)

MEN JAG VILL INTE VÄNTA LÄNGRE!!

*ASG*

Men, tyvärr så får man inte alltid som man själv vill.

Barnet är beräknat till den 29:e Juni. Men vissa indikationer har föreslagit datumet 4:e Juli, så vad som blir rätt, det får vi se.

Nu är det dags för sängen.

Godnatt och sov gott... Vem vet, det kanske händer saker inatt... ;-)

/Ghost

Det finns en hel del fraser som sägs numera utav både barn, ungdomar och vuxna.

Idag fick hörde jag två små killar som kom cyklandes prata.

"Visst ÄGER du? Fast jag äger ju lite jag med, eller hur?"

"Mmm... så är det." var svaret.

Hahaha...

Det är ett ord som är rätt så mycket använt just nu. "Äger".

När man tänker på det, så finns det ett nytt ord för varje generation som har fastnat för människor. Ord som sägs och återanvänds någon generation efter.

Ord som "Coolt", "Joina", "Chilla"sägs inte så mycket numera. I alla fall inte så mycket som det gjordes för flera år sedan. Och vart kommer dessa ord ifrån? Jo! Från engelskan.

Ordet Äger är en direkt översättning från ordet "own", och som används för att säga att en person är överlägsen inom något. Snack aom att svenskan blir "förengelskat"... hmm.. undrar om jag har kommit på ett nytt ord där.

;-)

Nåja, det spelar ingen roll direkt. För språket är ju faktiskt som mycket annat, något som vidareutvecklas hela tiden. Det blir större, mer meningsfullt. Och samtidigt mer tydlig.

Språken blandas, och utnyttjas på många olika sätt för att förstärka vissa händelser och/eller förstärka ett visst agerande.

Ordet JALLA är ett sådant ord exempelvis. Används både av utländska människor som svenskar. Rätt kul och höra en svensk säga till polaren: "Kom igen vi måste skynda oss! JALLA!"

Hehehe... eller när man hör den svenska tjejen/killen säga "mi amore" till en annan svensk.

Så svenskan idag är lite mer än bara "ren" svenska.

Den utländska människan är faktiskt inte annorlunda. De kan prata i sitt eget språk, och rätt som det är hör man ett svenskt ord i samtalet. Och detta är ett levande bevis på att allt blandas, och görs om till något som fungerar för alla.

Rätt grymt faktiskt!

Nähä, nu skall jag sova.

God natt!

/Ghost