Laddning pågår...

Man ser ett ljus i tunneln. Faktiskt så är det så att dagarna blir lättare och lättare att ta sig igenom. Efter att ha mått dåligt sedan Juli 2012, så har man bärjat se sig omkring och upptäckt en helt ny värld. En värld där man själv har kontrollen över sitt liv.

I onsdags (20130424), så fick jag papper på att skilsmässan har gått igenom. Man är numera en FRI man.

När jag berättade detta för några vänner och familjärer, var svaren "Grattis, fan vad roligt, lycka till nu" osv osv...

Ja, jag får väl säga att jag är också nöjd. Men nöjdheten är mer för att det är över, inte för att känslorna har ändrats. Jag har fortfarande känslor kvar, men jag har insett att det kommer inte att fungera.

I mitt arbete ingår väldigt mycket coachning av individer som jag arbetar väldigt nära med. Något jag brukar säga till dom är "Oavsett vad du gör, så måste du bestämma dig för något och sedan köra på det". Och för flera veckor sedan satt jag och snackade med en god vän som upplyste mig om att jag skall följa mina egna råd.

När jag frågade vad han menade med det, var hans svar:

"Du talar alltid om att man skall ta ett beslut. Följ dina egna råd. Ta ett beslut och håll vid det!"

Och det var det jag gjorde. Jag tog ett beslut och kör med den hela vägen nu.

Jag har insett att hur mycket känslor jag än har, så kommer mitt förtroende inte att komma tillbaka, speciellt inte efter vad hon gör nu när vi inte är ihop längre. Hon gör det lättare att släppa taget än vad hon vet.

Jag ställer upp väldigt mycket för henne OCH barnen. Mycket mer än vad många andra pappor och ex gör. Men tydligen inte tillräckligt, för nu vill hon att vi skall samtala hos familjerätten, för att kunna hitta en gemensam plan över hur vi skall lösa detta med barnen.

Efter allt det som har hänt, så har jag gått och pratat med en kurator. Han har hjälpt mig väldigt mycket, och fått mig att kunna börja tänka själv. Och efter samtal med honom, så kom vi fram till att jag skall gå med i samtalen. Mest för att det skulle inte gynna mig i framtiden att jag INTE gick med dit. Det skulle kunna användas mot mig om något hände.

Men han påpekade att jag skulle ha med mig allt jag gör och har gjort för dem sedan vi delade på oss. Samt även förklara att jag inte är 100% tillbaks ännu, utan det fortfarande är en bit kvar att gå. men att jag gör så mycket jag kan utan att pressa mig själv för mycket.

Nu kan man fråga sig, vad är det jag gör?

Tja... Jag är hemma hos dom varannan dag för att umgås med barnen, och anttar dom 97% av gångerna. De gånger jag inte nattar är för att jag itne mår bra, eller något kommer emellan. Alltså extremt sällan.

För inte så länge sedan så var hon väldigt nere psykiskt. Vilket gjorde att hon bröt ihop. Inte konstigt, vi snackar om tre små barn på 3, 4 och 5 år. Där de minsta testar hennes gränser ganska tufft.

Så jag åkte dit, och gick med på att de dagar som jag skall hälsa på barnen, skall jag även lämna dom på morgonen på dagis. Så jag är där klockan 6:30, fixar iordning dom (väcker dom, klär dom, borstar tänderna) seda kör jag dom till dagis. Åker sedan hem och gör mig själv iordning för att sedan åka till jobbet.

Under några dagar var hennes bil på lagning, då lånade jag ut min bil åt henne så att hon kunde ta sig fram och tillbaka.

Jag betalar självklart undehåll för barnen, 3819 i måanden för dem. samt en dotter från tidigare förhållande med extra 1275 i månaden. Detta ger en kostnad på 5092 per månad i bara underhåll. Vilket inte lämnar så mycket kvar att leva på efter att man betalat räkningar och lån.

Och med den extra körning på morgonen så höjs min bensinräkning extra, något som hon inte betalar självklart.

Jag bor i en etta, vilket gör att det blir väldigt svårt att ha 3 barn i dem åldrarna varanna vecka eller varannan helg. Letar dock febrilt efter större lägenhet, för att kunna ha dem hos mig lite mer.

Nu kanske jag har fått tag i en tvåa, då kan jag iaf ha dom varannan helg. Det kommer att bli roligt. =)

Sedan är en trea målet för att kunna ha dom varannan vecka.

Idag tar jag då coh då med dom till min etta där de kan vara i några timmar för att mitt ex skall kunna få vila lite. Men detta är inte heller något som uppskattas. Så jag vet inte...

Kan inte göra så mycket mer för dem. Jag har ju dock allt ett eget liv att bygga upp.

Jag saknar mina barn något extremt, och ibland känner man sig väldigt ensam. men jag försöker alltid att tänka positivt. Med tålamod, brukar allt komma till en i slutändan. Man måste kämpa för det.

/G