Det var länge sedan man bloggade...

När man tittar på gamla bloggningar här inser man att den bara har stått och tagit plats på en server... var den nu är.

Men som med en gammal bok, så finns den iaf där och väntar. Väntar till den dag då jag behöver den igen för lätta på mitt hjärta eller bara lufta lite tankar.

Jag har genomgått en ganska stor familjekris för inte så länge sedan, och jag har mått riktigt pyton stundtals. Jag har dock blivit bättre, stor skillnad mot var jag har varit. Men det är fortfarande svårt att hantera verkligheten som den är.

Många av mina vänner runt om försäker att vara förstående, och de som verkligen vet vad som har hänt håller med mig och anser att jag har gjort allting rätt. Men varför kan jag inte då bara acceptera det och gå vidare?

Det finns dagar då man känner att man klarar allt. Man känner "det här kommer att gå bra", "jag kommer att lösa det". Men sedan finns de dagar då man känner att hela världen bara rasar över en och man vill bara krypa in i ett hörn och inte synas.

Jag har varit sjukskriven till och från sedan i Juli 2012. Jag började jobba 50% i 2 veckor, för att sedan gå upp till 100%. Nu vet jag inte om jag var redo för att jobba 100%.

Som butikschef måte man ha stenkoll på väldigt mycket samtidigt. Förutom att rutiner görs och att butiken skall gå runt, så skall man motivera säljarna att prestera, att känna glädje i sitt jobb och vilja göra bättre ifrån sig.

Hur skall jag klara av att få dom att höja sig när jag själv är låg?

Hur skall jag få dom att känna glädje när jag själv är nere?

Hur skall jag kunna se dom i ögonen och säga att "allt ordnar sig" när jag själv just nu inte tror på det... ...eller, jo, jag tror att allt ordnar sig till slut. Jag kommer att klara detta och ta mig igenom problemet, men det kommer att ta tid. Och pressen är inte lätt att hantera när den kommer från alla håll.

Ibland vill man bara inte synas...

En vän sa till mig att jag måste finna ett sätt att "få ur mig" mina tankar. Ett sätt där jag helt fritt kan få ur mig allt negativt, men också positiva saker som bara måste ut.

Då slog det mig att jag hade denna blogg. En blogg som bara ligger och tar plats, som inte används. Och då tänkte jag "Varför inte?".

Så från nu, återupplivar jag denna blogg. För att på ett sätt kanske återuppliva mig själv och få tillbaks den positiva jag som jag alltid har varit innan. Innan sveket, innan världen rämnade, innan tomheten tog över, innan ångesten blev överväldigande... ...innan en del av mig tuggades sönder och sedan spottades ut.

/Ghost.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Laddning pågår... Man ser ett ljus i tunneln. Faktiskt så är det så att dagarna blir lättare och lättare att ta sig igenom. Efter att ha mått dåligt sedan Juli 2012, så har man bärjat se sig omkring och upptäckt en helt ny värld. En värld där man s...

Känslan när man ska hälsa på barnen och man får sitta och vänta utanför sitt fd hem för de har inte kommit hem än... Inget konstigt i det egentligen. Men det känns konstigt iaf. Man tittar på dörren man en gång haft nyckel till. Men man väntar i tr...

Idag är det bara en sån dag... Under hela helgen har det mer eller mindre varit tungt. Man har tänkt mycket och känt mycket. Man gjorde ett försök till att få upp humöret genom att gå ut på fredagen med kompisar, men gick hem igen efter ca 2 timm...

HURRA HURRA HURRA HURRA! Idag har vi firat 4 åringen! Hon blir så glad över allt hon får och visar det så extremt mycket. Alla gillar väl att få saker, men hon visar det verkligen! och idag när hon fick vara i centrum, då allas uppmärksamhet rikt...

Då var man på väg... EN TSM konferens (TSM= Team Slaes Maneger) i Stockholm. Med mycket information, men också med mycket skoj till kvällen (Får vi hoppas). Varje år hitta The Phonehouse på något för vissa i kedjan att göra. I år blev det butikschefr...