Alltså ibland har man mycket i huvudet. Mycket med jobebt, mycket med det privata.

Man måste på något sätt hitta ett samspel mellan dessa båda tillvaron, något som inte alltid är det lättaste. Jag var på en utbildning för flera år sedan, där utbildaren sa en intressant grej.

"När du kommer till jobbet måste du lämna dina hemproblem utanför. Utnyttja jobbet som en "tillflyktsort" där du för några timmar kan släppa dina "utanförproblem" och bara inrikta dig på något du är bra på."

Och i många fall måste jag nog erkänna att jag har just gjort det. Utnyttjat jobbet för att släppa mina "världsliga" problem.

Man har dock en tid brottats med lite problem som har på många sätt påverkat mitt privatliv väldigt mycket. Man har tänkt mycket och vänt ut och in på saker för att finna lösningar, men har inte varit lyckat än så länge. Har dock inte gett upp ännu, en lösning finns alltid.

Men nu har stunden kommit för att kanske konfrontera det och finna den där lösningen jag letat efter, men har svårt att känna glädje i den tanken.

Det var länge sedan man kände på det här sättet. Har bara känt så här en gång tidigare.

Hjärtat känns som om det är delat, när man försöker prata om det så kan man inte låta bli utan att få en darr i rösten. Man har svårt att sova, man har svårt att koncentrera sig och stubinen är inte lika lång som den brukar vara.

Kände för en tid sedan ett tryck i bröstet, fick lite svårt att andas. Blev orolig faktiskt. Min fru ville att vi skulle kolla det, men jag ville inte det. Det gick över sen när jag satte mig ner och tog ett par djupa andetag. Men visst fick man en tanke. Kände av det idag med, efter att jag pratat i telefon om kommande lösningar.

Känner ibland att psyket inte hänger med riktigt. Känner att jag behöver vila mycket föra tt klara av att göra ett bra jobb. Ett jobb där jag måste vara på hugget hela tiden och även kunna vara motiverande för andra. Men det är svårt att vara det när man är trött och har svårt att koncentrera sig.

Jag kan inte heller riktigt be om all den tid jag behöver av min fru, för hon har det jobbigt som hon har det. Hon har ju barnen hela dagarna och den ene av dom är ju inne i en så kallad "trots" period och lyssnar mer på mig än henne. Så... Det blir att bita ihop och "ta det som en man" som det så fint heter.

 .........

Nu har man skrivit av sig lite crap... Ibland kan det faktiskt hjälpa har jag märkt. Dags för mig att lägga mig och försöka sova, måste vara relativt utvilad inför morgondagen. Vem vet, det kan ju faktiskt gå riktigt bra. :)

Håll tummarna för mig.

/Ghost