Idag är det exakt 31 år sedan jag, min mor och far lämnade Chile och landade här i Sverige.

Förtrycket i vårt fädernes land tvingade oss att lämna det bakom oss, och söka livet på annat håll. Ibland kan man tycka sig känna en viss vemod att man faktiskt har ett land som man inte känner till, men som finns på andra sida haven och väntar på en.

Att jag skall dit och besöka det är inget snack om. Det kommer dock att ta ganska lång tid innan jag kan sätta ner mina fötter på dess mark. Men jag har tålamod.

Vi brukar fira denna dag, men idag blev det inget. Jag jobbar en hel del, och när jag slutar måste vi hem på grund av att min lille son, som för övrigt fyller 9 månader idag, behöver göras i ordning för kvällen.

Jag skrev dock en dikt, gjorde en bild som jag skall ge min mor och far.

Här kommer dikten:

-----------------------------------------------

En familj på landsflykt,
kommer till ett land för att känna sig tryggt.
Tre personer så spända och nervösa,
i ansiktet väldigt färglösa.

De finner värme, de finner frid.
Här kan de känna sig som en individ.
Med tiden händer mycket,
men minnet finns om förtrycket.

Nu har det gått 31 år,
och familjen bättre mår.
Denna dag, detta speciella datum.
Då friheten fick sitt födelsedatum.

Tre hjärtan, tre själar med sina nya liv.
Med minnen och känslor i sina arkiv.
om det forna, om det gamla.
Det nya skall vi nu ansamla.

POR LA RAZÓN O LA FUERZA
FÖR SVERIGE I TIDEN
Mis patrias, mina modersländer.
Jag älskar er så...

------------------------------------------------

/G