Känslan när man ska hälsa på barnen och man får sitta och vänta utanför sitt fd hem för de har inte kommit hem än...
Inget konstigt i det egentligen. Men det känns konstigt iaf.
Man tittar på dörren man en gång haft nyckel till. Men man väntar i trappuppgången som en "vanlig" besökare.

Idag har jag beställt tid med läkare. Jag får nog krypa till korset och kanske börja ta en medicin mot denna förbannade depression. Har hållit mig borta från medicinen pga att jag har sett vad den gjorde med min ex fru. Likgiltig vid problemen osv.
Men jag känner nu att något behöver hända, något drastiskt för att jag ska bli bra någon gång. Så jag vaknar upp och känner glädje över dagen och inte som nu, en pina, en påminnelse över min pissiga situation.
Jag vill inte sitta och bara tänka negativt mer. Jag vill bli den positiva mannen jag var en gång i tiden. Den som andra tog som exempel över hur man kunde vara.
Jag älskade att höra orden: "Du är alltid så glad, alltid positiv", "Man blir glad när man träffar dig, för du strålar alltid. "
Idag är det mer frågor som: "Hur mår du? ", "Säg till om du behöver prata..." osv osv.

Jag har bestämt mig att ta mig ur det här, och det är första steget till att lyckas.
I'm on my way... :-)
/Ghost

Idag är det bara en sån dag...

Under hela helgen har det mer eller mindre varit tungt. Man har tänkt mycket och känt mycket.

Man gjorde ett försök till att få upp humöret genom att gå ut på fredagen med kompisar, men gick hem igen efter ca 2 timmar.

Jag fick besök av min stora dotter mitt i natten, det var trevligt däremot. Hon hade träffat vänner och ville sova över hos mig, vilket inte var några problem.

Man försöker hålla minen uppe och sin positivitet. Men det är svårt.

Jag var och hälsade på barnen på lördagen, stannade kvar och nattade dom med. Det var trevligt, men samtidigt jobbigt. Varje gång man kommer dit blir man påmind om vad man har förlorat. 16 år av mitt liv som idag är ett minne, 6 års giftermål som också är ett minne.

Den familj som vi var, där vi kämpade igenom extremt mycket tillsammans och vi klarade allt, för vi hade det som räknades, kärleken och tilliten till varandra. Idag finns kärleken, men när tilliten inte finns, fungerar det inte ändå...

Fan, idag är det bara en sån dag då allt känns piss. Ångesten känns i hela kroppen, tårar är inte långt borta... Fattar inte varför jag inte bara kan ruska av mig detta och bli av med det!

"-Det tar tid att bearbeta sådant här. Du måste ge det den tid den behöver. Du kan inte pusha detta.", säger min kurator.

Ja, visst kan det vara så, men dom dagar då ångesten kommer, då vet jag inte vad jag ska göra.

Det är synd, att det inte är lika roligt när det går ner som när man åker bergodalbana...

/Ghost