Känslan när man ska hälsa på barnen och man får sitta och vänta utanför sitt fd hem för de har inte kommit hem än...
Inget konstigt i det egentligen. Men det känns konstigt iaf.
Man tittar på dörren man en gång haft nyckel till. Men man väntar i trappuppgången som en "vanlig" besökare.

Idag har jag beställt tid med läkare. Jag får nog krypa till korset och kanske börja ta en medicin mot denna förbannade depression. Har hållit mig borta från medicinen pga att jag har sett vad den gjorde med min ex fru. Likgiltig vid problemen osv.
Men jag känner nu att något behöver hända, något drastiskt för att jag ska bli bra någon gång. Så jag vaknar upp och känner glädje över dagen och inte som nu, en pina, en påminnelse över min pissiga situation.
Jag vill inte sitta och bara tänka negativt mer. Jag vill bli den positiva mannen jag var en gång i tiden. Den som andra tog som exempel över hur man kunde vara.
Jag älskade att höra orden: "Du är alltid så glad, alltid positiv", "Man blir glad när man träffar dig, för du strålar alltid. "
Idag är det mer frågor som: "Hur mår du? ", "Säg till om du behöver prata..." osv osv.

Jag har bestämt mig att ta mig ur det här, och det är första steget till att lyckas.
I'm on my way... :-)
/Ghost