Men det var dock nära att det gick åt fanders!

Idag hämtade jag upp min nya bil. Och som jag skrev innan, så blev det en Audi. Dessa underbara tyska bilarna har vunnit mitt hjärta efter den krocken. Min styvfar säger att Volvo är bäst, och att många i familjen har Volvo, men det är bara jag som blir "utbölingen" med min Audi. Hehehe...  AJ LÖÖÖÖV MIN AUDI!! ;-)

Resan till Lidköping, där bilen stod, var lite nervöst. Jag visste inte vad jag skulle känna, eller vad jag skulle förvänta mig. Det tog ett gäng timmar att nå dit, men vi stannade på vägen för att fika och ta nummer 1 pauser. :)

När vi äntligen nådde dit, så var det lunch stängt. Typiskt!

Men jag såg bilen och gick för att syna den utifrån.

Ja, det var kärlek i första ögonkastet faktiskt. När säljaren äntligen kom fick vi provköra den. Jag satte mig bakom ratten och kände direkt en viss nervositet, men inte så mycket som jag trodde det skulle vara. Vilket var bra.

Vi körde iväg en bit, men bara runtomkring. Mer för att prova på bilen lite grann. För att göra historien kort, så ja, jag köpte bilen. Det är den som är på bilden. :)

Resan hem trodde jag skulle i så fall bli en baggis. Men där hade jag helt fel. Så länge jag var i stan, var det inga problem. Men så fort vi kom ut på stora vägen, började jag bli kallsvettig, handsvetten kom och jag jag kände en kraftig nervositet.

Och till råga på allt så började det SPÖREGNA, riktigt mycket! På en väg där 90 är tillåtet, sänkte jag farten till 60km/h. Väldigt många bilar körde om mig, det var rätt pinsamt när man tänker efter. Men just då tänkte jag inte ens på det.

En stor klump i magen hade kommit. Kändes som om jag hade en stor stenbumling i magen. Svetten rann, och rädslan över vattenplaning gjorde sig påmind. Tankar och minnen återkom från krocken, och min ögon tårades till och med... Jag kunde inte fatta att jag kände som jag gjorde. jag försökte till och med att intala mig själv att jag var löjlig, dum, ja, rent utav patetisk som reagerade som jag gjorde. Jag var på den fina gränsen mellan panik och kontroll. Flera gånger tänkte jag köra åt sidan och stanna upp bilen och på det viset kanske vänta ut regnet.

Men jag visste, att om jag stannade nu, så skulle jag få problem att i framtiden köra när det regnar. Istället tvingade jag mig att fortsätta köra.

Efter ett tag slutade det regna och det duggade bara. Men under den intensiva regnperioden så kände jag flera gånger hur bilen "bromsades" av vattnet, och varje gång trodde jag att jag skulle få vattenplaning och att bilen skulle köra av vägen. Men det gjorde den inte...

3 eller 4 stopp fick vi göra på vägen hem. Mycket för att få luft och toalettpauser eftersom jag spände mig så mycket.

jag har nu ont i nacken, ryggen och min handled är urkass. Förmodligen för att jag klämde runt ratten så hårt.

Men nu har jag lyckats med det. För de som inte har råkat ut för en sådan här olycka, där din familj har varit med, dina barn, din fru. Ni kan inte riktigt förstå de känslor som är involverade i mitt liv just nu. Jag säger detta för att jag vet att jag kunde aldrig förstå det innan det hände mig.

Detta är inget jag önskar för någon. För det är en fruktansvärd skuld att bära, men man måste lära sig att leva med det, och samtidigt lära sig utav det. Någon gång i framtiden kanske jag kan sluta känna så, men som det är nu, så går det inte.

I vilket fall som helst. Tisdagen var den dagen jag verkligen tog ett stort steg för mig själv. jag övervann den rädslan jag misttänkte att jag skulle ha, att sätta mig bakom ratten. Kampen är inte helt vunnen än, det är en bit kvar att gå. Men nu vet jag att jag klarar det, och det är en vinst bara det, eller hur? =)

Så... Wish me luck!

För mig gäller verkligen dom orden: Veni, Vidi, Vici...

/Ghost

Mina händer är svettiga, känner hur magen är full av nervösa fjärilar, känner hur det ibland klumpar sig och blir till en stor sten i magen...

Imorgon skall jag åka och kolla på bil, en ny bil som skall ersätta den jag krockade så kraftig den 3:dje.

Att en händelse kan påverka ens liv så starkt...

Fast, när ens familj är i fara, tror jag alla reagerar starkt. Det vore annars väldigt konstigt. Bara tanken först och främst att sätta sig i en bil och köra långt känns som om de tär en utmaning. Men att sedan sätta sig i en bil själv för att köra hem, det är nog där den största utmaningen kommer att vara.

Min dotter frågade om hon fick följa med, men jag sa nej. Jag har det svårt som jag har det, utan att behöva oroa mig för ännu en person i bilen. OM det mot all förmodan händer något på vägen, så händer det BARA mig, ingen i min familj. Jag har redan utsatt dem för tillräckligt med fara.

FIck ett meddelande av en person som hade varit inne och läst min blogg, och om olyckan.

"Du kan inte hjälpa att det fanns en pöl i vägen"

Det håller jag med om, men jag borde ha sett den. Jag frågar mig den frågan hela tiden, "varför såg jag inte den?".

"Vad hade jag kunnat göra annorlunda?"

Vissa säger att när man får vattenplaning så skall man inte styra, utan bara låta bilen "rulla" sig ut ur vattnet. De skall alla ge tips över hur man skall göra och får det att låta att det är hur enkelt som helst.

Men i en skarp situation hinner man inte tänka på vad som är rätt eller inte, utan man reagerar. Och utifrån den reaktionen blir det en konsekvens, och det är det resultatet man kommer att få leva med resten av sitt liv. Det blir dock allt ett minne man tar med sig.

Mitt minne, mina tankar, min skuld är något som jag kommer att få leva med resten av MITT liv.

Nu skall man inte tro att detta kommer att dra ner mig och få mig att bli negativ och rädd för allt. Självklart är jag rädd, men jag komemr att utnyttja detta för att stärka mig. Ingen lätt sak, och det kommer att kräva tid och förhoppningsvis förståelse från mina närmsta.

Jag vet att det inte var mitt fel, men jag kan inte sluta känna skuld ändå för att jag inte såg vattenansamlingen, och för att jag tillät oss hamna i en sådan situation.

Att det finns vissa i ens bekantskapskrets som faktiskt skyller på mig, och tycker att jag bär skulden... Ja, det tror jag att det finns. Det märker man ganska så snabbt på ogenomtänkta skämt, skämt som indirekt beskyller en för att gjort saker ovarsamt.

Men dessa personer sjunker bara i mina ögon...

Men nu är det dags igen, att ta tjuren i hornen. Att konfrontera sin rädsla och göra något åt det. Ingen lätt sak, men något som måste göras.

Wish me luck...

/G

Idag var jag i falkenberg och hämtade upp barnvagnen som fortfarande låg i den kraschade bilen.

Bad min styvfar köra mig dit, och tillsammans med min farbror Manuel åkte vi dit för att hämta upp vagnen. Redan när jag var på väg ner för trappan kände jag kallsvetten komma. Och under resan dit försökte jag göra allt utom att tänka på vart jag var på väg, men det misslyckades ganska rejält kan jag meddela.

När jag till sist stod vid bilen, var det som en våg av känslor välde över mig. Plötsligt gick jag igenom hela olyckan igen i mitt huvud, ansikterna, ljuden krafterna som slängde en fram och tillbaka och tankarna som for runt i mitt huvud. Tårarna kom ut ich jag kände som om min knän var på väg att ge med sig. Min ben skakade och jag kände en fruktansvärd hjälplöshet i mig. En hjälplöshet som blandades med den skuld jag känner för att jag inte kunde göra något, en skuld som jag tror aldirg kommer att lämna mig.

Bilden visar vilken frontalkrock det var, och vilka krafter som var inblandade. Att jag kommer att köpa mig en ny Audi, det är helt klart. Tyskarna har absolut fått över mig på sin sida.

Idag var första steget till att göra ett försök att komma över det som har hänt. Att tjuren i hornen så att säga.

Men det är en lång väg att gå fortfarande...

Mi famila, mi sangre... Casi los perdí por lo ciego que fuí.

/G.

Bara jag nämnd av någon anledning...

Idag är det dagen efter.

Tänkte att det skulle kännas bättre, men tyvärr var det inte så. Skuldkänslor finns där, och man går omkring och tänker på det hela tiden. Det är inte lätt att skaka av sig de känslor som man får när man tänker att man nästan gjorde så att ens egen familj försvann.

Det är många som har sagt det gång på gång, att det inte är mitt fel, att jag inte kunde göra något åt det, att det bara hände.

Den fysiska smärtan, stel nacke, ryggen och handleden är inget jämförbart den själsliga. Den smärtan man känner i ens hjärta över att man inte kunnat undvika en smäll som kunde ha kostat familjens fortsatta liv är väldigt svår att bära. Skuldkänslan man känner har inga gränser, och man försöker tänka positivt, som att det hände faktiskt inte mer än att bilen kvaddades och att man fick lite sträckningar i musklerna.

Men faktum är, det kunde ha gått mer illa än det gjorde.

Hade jag kunnat undvika det?

Varför såg jag inte pölen denna gång? Jag brukar ha riktig bra koll på vägen när jag kör, och många gånger har jag sett vattenansamlingar i god tid innan så att jag kan sakta ner eller inte göra någon omkörning just då. Så hur kunde jag missa den nu?

Det är enfråga som jag kommer att ställa mig länge och förmodligen aldrig få ett svar på.

Jag har gått igenom händelsen i huvudet hur många gånger som helst. Jag har ställt mig frågor om och om igen:

"Hade jag kunnat göra något annorlunda?"

"Gjorde jag något annorlunda, något mindre säkert än vad jag brukar göra?"

Hur jag än vänder på det, så är svaret nej, inte vad jag kan komma på. Men varför känner jag i så fall sådan skuld?

Varför känns det som om jag nästan svek min familj med det största sveket som finns? Att jag nästan fick dom dödade?

Sådant här är så svårt att prata om utan att man bara tappar talförmågan. Tårarna är nära hela tiden när man tänker tillbaka till händelsen. Jag ser fortfarande min sons rädda ansiktsuttryck, jag ser fortfarande hans ögon. Och hör fortfarande mina tankar eka i huvudet, hur jag ber om förlåtelse för det som händer. Att jag tappade kontrollen över bilen.

För en stund tänkte jag de mörkaste tankarna.

"Nu dör vi, och det är på grund av mig"

Detta är något jag måste bearbeta har jag förstått. Jag har svårt att se min fru i ögonen, man skäms. Skulden är fruktansvärt stor. Man kan inte sluta och tänka på om det finns någon i familjen som egentligen tycker att jag bär skulden för detta. Även om alla säger att det inte är så, kan man aldrig veta hur de egentligen tänker...

Fan... det suger just nu...

Time will tell...

Det kommer att ta ganska lång tid innan jag kan släppa detta, frågan är om jag överhuvudtaget kommer att göra det. Hade det bara varit jag, hade jag kunnat släppa det relativt fort. Men nu var hela familjen inblandad.

En familj som jag nästan såg till att det försvann för mig....

/G

Idag var det en chockens dag.

Det har regnat ganska ordentligt idag, och regnet var på väg nedåt i landet. Vi (min familj) satte oss i bilen och påbörjade vår körning ner mot halmstad för att träffa far och syskonen.

På vägen möter vi en stor regnskur som är på väg nedåt i landet. Men sedan försvinner regnet. Och vägen ser torr ut.

Vi ökar på lite grann för att komma ikapp de som låg framför oss, den andra delen av familjen som är på väg åt samma håll.

Jag uppmärksammar att det börjar bli lite mer vatten på vägen, tydligen hade det regnat där också. Jag sänker farten och påbörjar en omkörning av en bil som ligger runt 100Km/h. Jag ökar upp igen när jag börjar passera den. jag hinner dock kolla hastighets mätaren att den ligger på 120-123Km/h när jag känner hur hela bakvagnen av min Audi A4 släpper från vägen. jag försöker parera, men bilen lyder inte.

Fronten svänger mot vänster och skrapar mot vajrarna. Bilen svänger sedan med bakdelen ett halvt varv och slår in den mot samma vajrar. Med den kraften slungas vi in i ett snurrande som slutar med en frontalkrock mot vägbalkarna på andra sidan av E6:an.
Vi missar en bil med centimetrar, annars hade det kunnat sluta ganska så illa.

Allt sker på några sekunder, men för mig var det en evighet och jag fick tid att tänka ganska mycket. Jag skriker åt familjen att hålla i sig. samtidigt som ajg tittar åt min högra sida, där min ett årige son sitter. jag ser hans uppspärrade ögon, han förstår inte vad som händer, bara att det är något. Kommer aldrig att glömma den blicken av inte veta vad som händer, men ändå veta att något är på gång.
Instinktivt slänger jag ut min hand mot honom och lägger den mot hans mage, samtidigt som jag håller i mig med andra handen mot ratten.
"Fan, jag har precis dödat min familj" var en av mina tankar under snurrfärden. Och den känslan kommer nog aldrig lämna mig. "Vad som än händer, om det är någon som vakar över oss och kan ingripa, gör det! Om det är någon som behöver dö, ta mig och låt min familj leva."

Att inte känna skuld, även om inget mer hände än att bilen blev totaltförstörd är nog svårt. Självklart känner jag skuld. Polisen sa att jag inte kunde ha gjort något annorlunda, där var en stor vattenansamling på vägen, vilket gjorde att vattenplaningen blev till. Om det inte hände oss, så kunde det lätt hända någon annan på vägen. Alltså inte mitt fel.

Men hur man än vrider och vänder på det, kan man inte låta bli att tänka... Jag dödade nästan min familj...
Fan... Nu mår man piss...

/G