Bara jag nämnd av någon anledning...

Idag är det dagen efter.

Tänkte att det skulle kännas bättre, men tyvärr var det inte så. Skuldkänslor finns där, och man går omkring och tänker på det hela tiden. Det är inte lätt att skaka av sig de känslor som man får när man tänker att man nästan gjorde så att ens egen familj försvann.

Det är många som har sagt det gång på gång, att det inte är mitt fel, att jag inte kunde göra något åt det, att det bara hände.

Den fysiska smärtan, stel nacke, ryggen och handleden är inget jämförbart den själsliga. Den smärtan man känner i ens hjärta över att man inte kunnat undvika en smäll som kunde ha kostat familjens fortsatta liv är väldigt svår att bära. Skuldkänslan man känner har inga gränser, och man försöker tänka positivt, som att det hände faktiskt inte mer än att bilen kvaddades och att man fick lite sträckningar i musklerna.

Men faktum är, det kunde ha gått mer illa än det gjorde.

Hade jag kunnat undvika det?

Varför såg jag inte pölen denna gång? Jag brukar ha riktig bra koll på vägen när jag kör, och många gånger har jag sett vattenansamlingar i god tid innan så att jag kan sakta ner eller inte göra någon omkörning just då. Så hur kunde jag missa den nu?

Det är enfråga som jag kommer att ställa mig länge och förmodligen aldrig få ett svar på.

Jag har gått igenom händelsen i huvudet hur många gånger som helst. Jag har ställt mig frågor om och om igen:

"Hade jag kunnat göra något annorlunda?"

"Gjorde jag något annorlunda, något mindre säkert än vad jag brukar göra?"

Hur jag än vänder på det, så är svaret nej, inte vad jag kan komma på. Men varför känner jag i så fall sådan skuld?

Varför känns det som om jag nästan svek min familj med det största sveket som finns? Att jag nästan fick dom dödade?

Sådant här är så svårt att prata om utan att man bara tappar talförmågan. Tårarna är nära hela tiden när man tänker tillbaka till händelsen. Jag ser fortfarande min sons rädda ansiktsuttryck, jag ser fortfarande hans ögon. Och hör fortfarande mina tankar eka i huvudet, hur jag ber om förlåtelse för det som händer. Att jag tappade kontrollen över bilen.

För en stund tänkte jag de mörkaste tankarna.

"Nu dör vi, och det är på grund av mig"

Detta är något jag måste bearbeta har jag förstått. Jag har svårt att se min fru i ögonen, man skäms. Skulden är fruktansvärt stor. Man kan inte sluta och tänka på om det finns någon i familjen som egentligen tycker att jag bär skulden för detta. Även om alla säger att det inte är så, kan man aldrig veta hur de egentligen tänker...

Fan... det suger just nu...

Time will tell...

Det kommer att ta ganska lång tid innan jag kan släppa detta, frågan är om jag överhuvudtaget kommer att göra det. Hade det bara varit jag, hade jag kunnat släppa det relativt fort. Men nu var hela familjen inblandad.

En familj som jag nästan såg till att det försvann för mig....

/G