Idag är det dagen efter.

Tänkte att det skulle kännas bättre, men tyvärr var det inte så. Skuldkänslor finns där, och man går omkring och tänker på det hela tiden. Det är inte lätt att skaka av sig de känslor som man får när man tänker att man nästan gjorde så att ens egen familj försvann.

Det är många som har sagt det gång på gång, att det inte är mitt fel, att jag inte kunde göra något åt det, att det bara hände.

Den fysiska smärtan, stel nacke, ryggen och handleden är inget jämförbart den själsliga. Den smärtan man känner i ens hjärta över att man inte kunnat undvika en smäll som kunde ha kostat familjens fortsatta liv är väldigt svår att bära. Skuldkänslan man känner har inga gränser, och man försöker tänka positivt, som att det hände faktiskt inte mer än att bilen kvaddades och att man fick lite sträckningar i musklerna.

Men faktum är, det kunde ha gått mer illa än det gjorde.

Hade jag kunnat undvika det?

Varför såg jag inte pölen denna gång? Jag brukar ha riktig bra koll på vägen när jag kör, och många gånger har jag sett vattenansamlingar i god tid innan så att jag kan sakta ner eller inte göra någon omkörning just då. Så hur kunde jag missa den nu?

Det är enfråga som jag kommer att ställa mig länge och förmodligen aldrig få ett svar på.

Jag har gått igenom händelsen i huvudet hur många gånger som helst. Jag har ställt mig frågor om och om igen:

"Hade jag kunnat göra något annorlunda?"

"Gjorde jag något annorlunda, något mindre säkert än vad jag brukar göra?"

Hur jag än vänder på det, så är svaret nej, inte vad jag kan komma på. Men varför känner jag i så fall sådan skuld?

Varför känns det som om jag nästan svek min familj med det största sveket som finns? Att jag nästan fick dom dödade?

Sådant här är så svårt att prata om utan att man bara tappar talförmågan. Tårarna är nära hela tiden när man tänker tillbaka till händelsen. Jag ser fortfarande min sons rädda ansiktsuttryck, jag ser fortfarande hans ögon. Och hör fortfarande mina tankar eka i huvudet, hur jag ber om förlåtelse för det som händer. Att jag tappade kontrollen över bilen.

För en stund tänkte jag de mörkaste tankarna.

"Nu dör vi, och det är på grund av mig"

Detta är något jag måste bearbeta har jag förstått. Jag har svårt att se min fru i ögonen, man skäms. Skulden är fruktansvärt stor. Man kan inte sluta och tänka på om det finns någon i familjen som egentligen tycker att jag bär skulden för detta. Även om alla säger att det inte är så, kan man aldrig veta hur de egentligen tänker...

Fan... det suger just nu...

Time will tell...

Det kommer att ta ganska lång tid innan jag kan släppa detta, frågan är om jag överhuvudtaget kommer att göra det. Hade det bara varit jag, hade jag kunnat släppa det relativt fort. Men nu var hela familjen inblandad.

En familj som jag nästan såg till att det försvann för mig....

/G

 

Hotll

4 augusti 2008 21:39

Usch så hemskt det låter. Lider med dig. Tyvärr kan jag inte säga att tiden läker allt, men man kan lära sig att leva med det. Vilken tur att det ändå gick så bra som det gick.
Ta hand om dig...

http://daysofmylife.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Laddning pågår... Man ser ett ljus i tunneln. Faktiskt så är det så att dagarna blir lättare och lättare att ta sig igenom. Efter att ha mått dåligt sedan Juli 2012, så har man bärjat se sig omkring och upptäckt en helt ny värld. En värld där man s...

Känslan när man ska hälsa på barnen och man får sitta och vänta utanför sitt fd hem för de har inte kommit hem än... Inget konstigt i det egentligen. Men det känns konstigt iaf. Man tittar på dörren man en gång haft nyckel till. Men man väntar i tr...

Idag är det bara en sån dag... Under hela helgen har det mer eller mindre varit tungt. Man har tänkt mycket och känt mycket. Man gjorde ett försök till att få upp humöret genom att gå ut på fredagen med kompisar, men gick hem igen efter ca 2 timm...

HURRA HURRA HURRA HURRA! Idag har vi firat 4 åringen! Hon blir så glad över allt hon får och visar det så extremt mycket. Alla gillar väl att få saker, men hon visar det verkligen! och idag när hon fick vara i centrum, då allas uppmärksamhet rikt...

Det var länge sedan man bloggade... När man tittar på gamla bloggningar här inser man att den bara har stått och tagit plats på en server... var den nu är. Men som med en gammal bok, så finns den iaf där och väntar. Väntar till den dag då jag beh...