Mina händer är svettiga, känner hur magen är full av nervösa fjärilar, känner hur det ibland klumpar sig och blir till en stor sten i magen...

Imorgon skall jag åka och kolla på bil, en ny bil som skall ersätta den jag krockade så kraftig den 3:dje.

Att en händelse kan påverka ens liv så starkt...

Fast, när ens familj är i fara, tror jag alla reagerar starkt. Det vore annars väldigt konstigt. Bara tanken först och främst att sätta sig i en bil och köra långt känns som om de tär en utmaning. Men att sedan sätta sig i en bil själv för att köra hem, det är nog där den största utmaningen kommer att vara.

Min dotter frågade om hon fick följa med, men jag sa nej. Jag har det svårt som jag har det, utan att behöva oroa mig för ännu en person i bilen. OM det mot all förmodan händer något på vägen, så händer det BARA mig, ingen i min familj. Jag har redan utsatt dem för tillräckligt med fara.

FIck ett meddelande av en person som hade varit inne och läst min blogg, och om olyckan.

"Du kan inte hjälpa att det fanns en pöl i vägen"

Det håller jag med om, men jag borde ha sett den. Jag frågar mig den frågan hela tiden, "varför såg jag inte den?".

"Vad hade jag kunnat göra annorlunda?"

Vissa säger att när man får vattenplaning så skall man inte styra, utan bara låta bilen "rulla" sig ut ur vattnet. De skall alla ge tips över hur man skall göra och får det att låta att det är hur enkelt som helst.

Men i en skarp situation hinner man inte tänka på vad som är rätt eller inte, utan man reagerar. Och utifrån den reaktionen blir det en konsekvens, och det är det resultatet man kommer att få leva med resten av sitt liv. Det blir dock allt ett minne man tar med sig.

Mitt minne, mina tankar, min skuld är något som jag kommer att få leva med resten av MITT liv.

Nu skall man inte tro att detta kommer att dra ner mig och få mig att bli negativ och rädd för allt. Självklart är jag rädd, men jag komemr att utnyttja detta för att stärka mig. Ingen lätt sak, och det kommer att kräva tid och förhoppningsvis förståelse från mina närmsta.

Jag vet att det inte var mitt fel, men jag kan inte sluta känna skuld ändå för att jag inte såg vattenansamlingen, och för att jag tillät oss hamna i en sådan situation.

Att det finns vissa i ens bekantskapskrets som faktiskt skyller på mig, och tycker att jag bär skulden... Ja, det tror jag att det finns. Det märker man ganska så snabbt på ogenomtänkta skämt, skämt som indirekt beskyller en för att gjort saker ovarsamt.

Men dessa personer sjunker bara i mina ögon...

Men nu är det dags igen, att ta tjuren i hornen. Att konfrontera sin rädsla och göra något åt det. Ingen lätt sak, men något som måste göras.

Wish me luck...

/G