Idag var jag i falkenberg och hämtade upp barnvagnen som fortfarande låg i den kraschade bilen.

Bad min styvfar köra mig dit, och tillsammans med min farbror Manuel åkte vi dit för att hämta upp vagnen. Redan när jag var på väg ner för trappan kände jag kallsvetten komma. Och under resan dit försökte jag göra allt utom att tänka på vart jag var på väg, men det misslyckades ganska rejält kan jag meddela.

När jag till sist stod vid bilen, var det som en våg av känslor välde över mig. Plötsligt gick jag igenom hela olyckan igen i mitt huvud, ansikterna, ljuden krafterna som slängde en fram och tillbaka och tankarna som for runt i mitt huvud. Tårarna kom ut ich jag kände som om min knän var på väg att ge med sig. Min ben skakade och jag kände en fruktansvärd hjälplöshet i mig. En hjälplöshet som blandades med den skuld jag känner för att jag inte kunde göra något, en skuld som jag tror aldirg kommer att lämna mig.

Bilden visar vilken frontalkrock det var, och vilka krafter som var inblandade. Att jag kommer att köpa mig en ny Audi, det är helt klart. Tyskarna har absolut fått över mig på sin sida.

Idag var första steget till att göra ett försök att komma över det som har hänt. Att tjuren i hornen så att säga.

Men det är en lång väg att gå fortfarande...

Mi famila, mi sangre... Casi los perdí por lo ciego que fuí.

/G.