Japp!

Äntligen har dagen D kommit, den har faktiskt passerat med några dagar.

Det blev en liten son, en son som har varit efterlängtad så länge nu. Han har som ni ser på bilden mycket hår och är nog det sötaste jag sett på länge!

Nu kanske några ställer frågan över hur det känns nu. Jag kan helt ärligt säga att det har varit en av mina lyckligaste dagar i mitt liv. Visst har jag haft en del stora och goa dagar i mitt liv, men vissa dagar har haft det där lilla extra. Då är ju självklart nästa fråga, vilka dagar var det?

Dagen då min dotter föddes var exempelvis en sådan dag. Det var en dag då jag trodde att jag var i himmelriket.

En annan sådan dag var den dagen då min dåvarande flickvän (numera min fru) sa ja när jag frågade om hon ville bli min fru.

Nästa dag är när hon står vid altaret och säger ordet ja igen...ojoj.. det är så att man blir sentimental. Jag har sedan jag var yngre hört en låt som jag alltid har tyckt var en underbar låt. "Unchained Melody", en låt som numera är en del utav vårt bröllop.

Och den senaste dagen som var helt underbar är ju då den 4:e Juli 2007, den dagen då min lille son Neo kom till världen.

Förlossningen...

Utan att gå in på detaljer så kan jag berätta att allt gick som det skulle tills slutet började närma sig. När den sista cm skulle öppna sig så ville det inte riktigt som vi ville, vilket resulterade i kejsarsnitt. Men klockan 3.53 natten mellan den 3:e och 4.e Juli föddes lille Neo till världen! Vägde 4030g och var 52 cm lång. En maffig liten krabat!

Att det kom något i mina ögon som fick dom att tåra sig och min underläpp att vibrera var ju självklart bara tillfälligheter... ;-)

Talet försvann för mig och det var svårt att överhuvudtaget få fram ett ljud från min mun. När de får ut honom är det första jag ser är att det är en son, mitt hjärta stannade nog helt för några sekunder. Min mage knöt sig, hela min syn blev suddig och jag hade svårt att fokusera blicken på grund av all vätska som var i vägen.

För en sekund försvann min fru från mina tankar om jag skall vara helt ärlig, men bara för en sekund.

"Vi skall bara suga ut all vätska från barnet, så kommer vi med det senare." sa barnmorskan till mig när de hade tagit ut honom. Han var alldeles blå och hade skrikit ut en gång för att komma igång med andningen.

Efter att de hade tagit ut vätskan ur andningvägarna lade de neo på Gias bröstkorg för att hon skulle få se honom. Hon hade lite svårt att koncentrera sig såg jag, vilket inte är konstigt eftersom de höll på gräva i henne samtidigt för att få ut både moderkakan och även sy ihop henne.

Barnmorskan och sköterskorna runtomkring klappade mig på axeln och klappade mig även på kinden och gratulerade mig samtidigt som de skrattade åt att mina tårar rann. En av sköterskorna la till och med armen om mig och sa "grattis farsan". Ett ord som jag aldrig blir trött på att höra... "Farsan".

Jag är stolt över min fru, men jag har aldrig varit så stolt över henne som jag var då. Hon kämpade som hon aldrig kämpat förr!

Som man så är man dock allt utlämnad till känslor som maktlöshet, svaghet, nervositet, ledsamhet... Allt detta på grund av att man ser sin kvinna ligga där i smärtor som man inte ens kan föreställa sig och så kan man inte göra något åt det! Jag tänkte mer än en gång att om jag kunde, så skulle jag ta över smärtan för henne för att bespara henne den pinan. Den hade förmodligen tagit kål på mig, men jag hade gjort det utan att blinka. För så länge hon hade ont, så hade jag lika ont, men i själen. Det var inte bara en gång som jag hade kunnat fälla tårar för den maktlöshet jag kände då, något jag har svårt för att göra, men då var man faktiskt på gränsen flera gånger.

Att inte kunna göra något när ens kvinna ligger med smärtor är svårt. I vanliga fall då jag vet att om hon skall lyfta eller göra något som kan göra ont, så brukar jag göra det, även om det är jag som får ont. Men denna gång kunde jag inte göra det.

Så här i efterhand kan jag ju säga att jag gjorde allt jag KUNDE göra, men detta räckte inte just då. Idag säger min fru att jag var en ovärderlig hjälp, och att jag verkligen hjälpte henne. Detta känns underbart att höra, men just då ville man göra mer utan att kunna gör det. Det är maktlöshet...

Men nu har han fötts! Min son...

Hela den kampen har absolut inte varit förgäves, det resulterade i något helt underbart.

Nu skall jag ta mig en liten fika, och sedan gå o lägga mig. För hur underbar han är, så har han faktiskt hållit mig vaken inatt. Sömn på 1,5 timma är inte mycket sömn... ;-)

För att citera "Shan The Man"...

Todelooo...

/Ghost