Laddning pågår...

Man ser ett ljus i tunneln. Faktiskt så är det så att dagarna blir lättare och lättare att ta sig igenom. Efter att ha mått dåligt sedan Juli 2012, så har man bärjat se sig omkring och upptäckt en helt ny värld. En värld där man själv har kontrollen över sitt liv.

I onsdags (20130424), så fick jag papper på att skilsmässan har gått igenom. Man är numera en FRI man.

När jag berättade detta för några vänner och familjärer, var svaren "Grattis, fan vad roligt, lycka till nu" osv osv...

Ja, jag får väl säga att jag är också nöjd. Men nöjdheten är mer för att det är över, inte för att känslorna har ändrats. Jag har fortfarande känslor kvar, men jag har insett att det kommer inte att fungera.

I mitt arbete ingår väldigt mycket coachning av individer som jag arbetar väldigt nära med. Något jag brukar säga till dom är "Oavsett vad du gör, så måste du bestämma dig för något och sedan köra på det". Och för flera veckor sedan satt jag och snackade med en god vän som upplyste mig om att jag skall följa mina egna råd.

När jag frågade vad han menade med det, var hans svar:

"Du talar alltid om att man skall ta ett beslut. Följ dina egna råd. Ta ett beslut och håll vid det!"

Och det var det jag gjorde. Jag tog ett beslut och kör med den hela vägen nu.

Jag har insett att hur mycket känslor jag än har, så kommer mitt förtroende inte att komma tillbaka, speciellt inte efter vad hon gör nu när vi inte är ihop längre. Hon gör det lättare att släppa taget än vad hon vet.

Jag ställer upp väldigt mycket för henne OCH barnen. Mycket mer än vad många andra pappor och ex gör. Men tydligen inte tillräckligt, för nu vill hon att vi skall samtala hos familjerätten, för att kunna hitta en gemensam plan över hur vi skall lösa detta med barnen.

Efter allt det som har hänt, så har jag gått och pratat med en kurator. Han har hjälpt mig väldigt mycket, och fått mig att kunna börja tänka själv. Och efter samtal med honom, så kom vi fram till att jag skall gå med i samtalen. Mest för att det skulle inte gynna mig i framtiden att jag INTE gick med dit. Det skulle kunna användas mot mig om något hände.

Men han påpekade att jag skulle ha med mig allt jag gör och har gjort för dem sedan vi delade på oss. Samt även förklara att jag inte är 100% tillbaks ännu, utan det fortfarande är en bit kvar att gå. men att jag gör så mycket jag kan utan att pressa mig själv för mycket.

Nu kan man fråga sig, vad är det jag gör?

Tja... Jag är hemma hos dom varannan dag för att umgås med barnen, och anttar dom 97% av gångerna. De gånger jag inte nattar är för att jag itne mår bra, eller något kommer emellan. Alltså extremt sällan.

För inte så länge sedan så var hon väldigt nere psykiskt. Vilket gjorde att hon bröt ihop. Inte konstigt, vi snackar om tre små barn på 3, 4 och 5 år. Där de minsta testar hennes gränser ganska tufft.

Så jag åkte dit, och gick med på att de dagar som jag skall hälsa på barnen, skall jag även lämna dom på morgonen på dagis. Så jag är där klockan 6:30, fixar iordning dom (väcker dom, klär dom, borstar tänderna) seda kör jag dom till dagis. Åker sedan hem och gör mig själv iordning för att sedan åka till jobbet.

Under några dagar var hennes bil på lagning, då lånade jag ut min bil åt henne så att hon kunde ta sig fram och tillbaka.

Jag betalar självklart undehåll för barnen, 3819 i måanden för dem. samt en dotter från tidigare förhållande med extra 1275 i månaden. Detta ger en kostnad på 5092 per månad i bara underhåll. Vilket inte lämnar så mycket kvar att leva på efter att man betalat räkningar och lån.

Och med den extra körning på morgonen så höjs min bensinräkning extra, något som hon inte betalar självklart.

Jag bor i en etta, vilket gör att det blir väldigt svårt att ha 3 barn i dem åldrarna varanna vecka eller varannan helg. Letar dock febrilt efter större lägenhet, för att kunna ha dem hos mig lite mer.

Nu kanske jag har fått tag i en tvåa, då kan jag iaf ha dom varannan helg. Det kommer att bli roligt. =)

Sedan är en trea målet för att kunna ha dom varannan vecka.

Idag tar jag då coh då med dom till min etta där de kan vara i några timmar för att mitt ex skall kunna få vila lite. Men detta är inte heller något som uppskattas. Så jag vet inte...

Kan inte göra så mycket mer för dem. Jag har ju dock allt ett eget liv att bygga upp.

Jag saknar mina barn något extremt, och ibland känner man sig väldigt ensam. men jag försöker alltid att tänka positivt. Med tålamod, brukar allt komma till en i slutändan. Man måste kämpa för det.

/G

Känslan när man ska hälsa på barnen och man får sitta och vänta utanför sitt fd hem för de har inte kommit hem än...
Inget konstigt i det egentligen. Men det känns konstigt iaf.
Man tittar på dörren man en gång haft nyckel till. Men man väntar i trappuppgången som en "vanlig" besökare.

Idag har jag beställt tid med läkare. Jag får nog krypa till korset och kanske börja ta en medicin mot denna förbannade depression. Har hållit mig borta från medicinen pga att jag har sett vad den gjorde med min ex fru. Likgiltig vid problemen osv.
Men jag känner nu att något behöver hända, något drastiskt för att jag ska bli bra någon gång. Så jag vaknar upp och känner glädje över dagen och inte som nu, en pina, en påminnelse över min pissiga situation.
Jag vill inte sitta och bara tänka negativt mer. Jag vill bli den positiva mannen jag var en gång i tiden. Den som andra tog som exempel över hur man kunde vara.
Jag älskade att höra orden: "Du är alltid så glad, alltid positiv", "Man blir glad när man träffar dig, för du strålar alltid. "
Idag är det mer frågor som: "Hur mår du? ", "Säg till om du behöver prata..." osv osv.

Jag har bestämt mig att ta mig ur det här, och det är första steget till att lyckas.
I'm on my way... :-)
/Ghost

Idag är det bara en sån dag...

Under hela helgen har det mer eller mindre varit tungt. Man har tänkt mycket och känt mycket.

Man gjorde ett försök till att få upp humöret genom att gå ut på fredagen med kompisar, men gick hem igen efter ca 2 timmar.

Jag fick besök av min stora dotter mitt i natten, det var trevligt däremot. Hon hade träffat vänner och ville sova över hos mig, vilket inte var några problem.

Man försöker hålla minen uppe och sin positivitet. Men det är svårt.

Jag var och hälsade på barnen på lördagen, stannade kvar och nattade dom med. Det var trevligt, men samtidigt jobbigt. Varje gång man kommer dit blir man påmind om vad man har förlorat. 16 år av mitt liv som idag är ett minne, 6 års giftermål som också är ett minne.

Den familj som vi var, där vi kämpade igenom extremt mycket tillsammans och vi klarade allt, för vi hade det som räknades, kärleken och tilliten till varandra. Idag finns kärleken, men när tilliten inte finns, fungerar det inte ändå...

Fan, idag är det bara en sån dag då allt känns piss. Ångesten känns i hela kroppen, tårar är inte långt borta... Fattar inte varför jag inte bara kan ruska av mig detta och bli av med det!

"-Det tar tid att bearbeta sådant här. Du måste ge det den tid den behöver. Du kan inte pusha detta.", säger min kurator.

Ja, visst kan det vara så, men dom dagar då ångesten kommer, då vet jag inte vad jag ska göra.

Det är synd, att det inte är lika roligt när det går ner som när man åker bergodalbana...

/Ghost

HURRA HURRA HURRA HURRA!

Idag har vi firat 4 åringen!

Hon blir så glad över allt hon får och visar det så extremt mycket. Alla gillar väl att få saker, men hon visar det verkligen! och idag när hon fick vara i centrum, då allas uppmärksamhet riktas till henne så var hon i sjunde himelen.

Jag är så stolt över mina barn, ALLA mina barn. Fyra barn som har helt olika karaktärer, men som ändå kan samspela med varandra.

Först har vi den stora tjejen i familjen, hon är 17 år. En tjej som är i sitt esse men till skillnad från andra i samma ålder, så har hon väldigt många sunda värderingar.

Jag kommer aldrig att kunna förstå allt hon tänker och varför hon gör vissa saker som hon gör, för jag har inte varit en tonårstjej. Men jag kan förstå att runt den åldern är många känslor inblandade, där man regerar olika mycket beroende på vad det handlar om.

Ibland kan jag ärligen säga att jag avundas henne lite, för vi den åldern kan man koppla bort vissa känslor rätt snabbt och bara gå vidare. Något som blir svårare med åren.

Hon bor hos sin mor i en annan del av kommunen, så vi träffas då och då. Men mitt hjärta hoppar till en extra gång varje gång jag ser henne.

Sedan har vi storsonen, eller ja, han är ju bara 5 år gammal, men han uppför sig ibland som om han är äldre. Han är en tuff kämpe som ser på folk med sitt hjärta. Han är hjälpsam om man behöver hjälp, och tar hand om sina syskon.

När jag bodde med dom och jag skulle åka iväg någonstans med exempelvis jobbet. Brukade jag ge honom en kram och puss, samtidigt som jag alltid frågade honom "Vem är mannen i huset när jag är borta?". Hans svar var alltid "Jag pappa."

Än idag säger han samma sak, och han hjälper till hemma med det han kan.

Födelsedagsbarnet är en väldigt glad tjej och sprallig. Hon tyr sig mycket till sin storebror. Många gånger har de suttit i soffan där hon helt plötsligt bara gett honom en puss och sagt "min". De leker ihop, kivas ihop, blir sura ihop för att sedan leka igen ihop. De är rätt tajta.

Och sedan har vi minstingen på 2 år. Den tuffaste i familjen får jag nog säg. Han skrattar mycket och skojar mycket med allt och alla. Men han har också en temperament som heter duga.

Han ger sig inte förrän han får det han vill. Och han backar inte när de stora syskonen gaddar ihop sig mot honom. Tvärtom, det sporrar honom ännu mer och ser till att få sista ordet mot dom.

När man hälsar på dom kommer alla och hälsar på mig direkt vid dörren och kramar mig. Man märker att de saknar en. Och det skär i hjärtat varje gång man kommer dit. Det värker och många gånger märker man att man inte har långt till tårarna, men man biter ihop för att det inte skall synas.

Att bli konstant påmind över vad man har förlorat är knäckande, vilket gör att det tar längre tid att bearbeta.

Ibland känns det som om man inte orkar med det, men då är det bara att bita ihop. Jag vet att det kommer en tid då det kommer att bli lättare.

3 Juni 2006, den dagen som var bland de bästa dagarna i mitt liv. Det var de dagen jag gick in i kyrkan i min stad tillsammans med min bestman. Nervös så mina händer skakade. Jag såg alla de som kommit till kyrkan när jag var på väg fram till altaret, hur de log, hur vissa hade tårar i ögonen. Jag såg mina föräldrars stolta ansikte och även min blivande frus familj.

Längst fram stod jag, mina knän skakade av nervositet. Har aldrig känt så förr. Jag var glad, extatisk och samtidigt livrädd. Där stod jag och väntade på den kvinna som jag skulle dela mitt liv med.

Och när musiken startade upp och hon syntes vid dörren, kändes det som om mitt hjärta stannade till. Den vackraste kvinnan jag sett var på väg till mig, där hon skulle tillsammans med mig svära evig trohet till varandra.

6 år plus en och en halv månad senare, var det över...

Då rämnade mitt liv på ett sätt som jag inte hade förutsett. Och det gjorde en så stark psykisk inverkan, att jag under en period inte trodde att jag skulle klara det. Jag såg bara mörker och slöt mig...

Men jag har börjat komma tillbaka, väldigt sakta, men det är iaf åt rätt håll.

Idag är dock en sådan jobbig dag. Ja, hela julen har mer eller mindre varit så. De familjehögtiderna då man påminns över vad man har förlorat, då man påminns över den ensamhet man känner dagligen till kvällen.

Ibland önskar man att man var hjärtlös, för att kunna strunta i allt och bara gå vidare... Men det är inte jag, det är inte så jag är. Jag får inte tappa bort mig under dessa svåra prövningar.

Bara att bita ihop, ta det, men aldrig glömma.

Fick frågan för ett tag sedan: "Kan det bli vi igen?"

Mitt svar var: "Man skall aldrig säga aldrig. Men som det är nu, ser jag inte hur."

En ON/OFF knapp för känslor efterlyses!

Jag vill inte ha den kärlek jag känner, jag vill inte ha det begäret jag har, jag vill inte känna de emotsägande känslorna som hela tiden finns inom mig och som hindrar mig från att gå vidare!

Jag behöver komma bort...

/Ghost

Det var länge sedan man bloggade...

När man tittar på gamla bloggningar här inser man att den bara har stått och tagit plats på en server... var den nu är.

Men som med en gammal bok, så finns den iaf där och väntar. Väntar till den dag då jag behöver den igen för lätta på mitt hjärta eller bara lufta lite tankar.

Jag har genomgått en ganska stor familjekris för inte så länge sedan, och jag har mått riktigt pyton stundtals. Jag har dock blivit bättre, stor skillnad mot var jag har varit. Men det är fortfarande svårt att hantera verkligheten som den är.

Många av mina vänner runt om försäker att vara förstående, och de som verkligen vet vad som har hänt håller med mig och anser att jag har gjort allting rätt. Men varför kan jag inte då bara acceptera det och gå vidare?

Det finns dagar då man känner att man klarar allt. Man känner "det här kommer att gå bra", "jag kommer att lösa det". Men sedan finns de dagar då man känner att hela världen bara rasar över en och man vill bara krypa in i ett hörn och inte synas.

Jag har varit sjukskriven till och från sedan i Juli 2012. Jag började jobba 50% i 2 veckor, för att sedan gå upp till 100%. Nu vet jag inte om jag var redo för att jobba 100%.

Som butikschef måte man ha stenkoll på väldigt mycket samtidigt. Förutom att rutiner görs och att butiken skall gå runt, så skall man motivera säljarna att prestera, att känna glädje i sitt jobb och vilja göra bättre ifrån sig.

Hur skall jag klara av att få dom att höja sig när jag själv är låg?

Hur skall jag få dom att känna glädje när jag själv är nere?

Hur skall jag kunna se dom i ögonen och säga att "allt ordnar sig" när jag själv just nu inte tror på det... ...eller, jo, jag tror att allt ordnar sig till slut. Jag kommer att klara detta och ta mig igenom problemet, men det kommer att ta tid. Och pressen är inte lätt att hantera när den kommer från alla håll.

Ibland vill man bara inte synas...

En vän sa till mig att jag måste finna ett sätt att "få ur mig" mina tankar. Ett sätt där jag helt fritt kan få ur mig allt negativt, men också positiva saker som bara måste ut.

Då slog det mig att jag hade denna blogg. En blogg som bara ligger och tar plats, som inte används. Och då tänkte jag "Varför inte?".

Så från nu, återupplivar jag denna blogg. För att på ett sätt kanske återuppliva mig själv och få tillbaks den positiva jag som jag alltid har varit innan. Innan sveket, innan världen rämnade, innan tomheten tog över, innan ångesten blev överväldigande... ...innan en del av mig tuggades sönder och sedan spottades ut.

/Ghost.

Då var man på väg...

EN TSM konferens (TSM= Team Slaes Maneger) i Stockholm. Med mycket information, men också med mycket skoj till kvällen (Får vi hoppas).

Varje år hitta The Phonehouse på något för vissa i kedjan att göra. I år blev det butikschefrarna som fick det. Mycket trevligt!

Även om det är jobb, så är det ganska skönt att kunna släppa lite på butiken. Den är i goda händer med mina kollegor, jag har drillat dom hårt och de är fullt medvetna vad jag förväntar mig utav dom.

Vi skall på möte i huvudkontoret. Kommer att bli lite roligt att återse det. Har inte varit där sedan jag började 2006 i kedjan. Kanske återse kända ansikten, och lära känna nya. :)

Nä, nu skall jag njuta av färden här, och tänka på min familj. Det har bara gått 2,5 timmar sedan jag lämnade dom sovandes hemma. Och saknar dom redan.

/G

Alltså ibland har man mycket i huvudet. Mycket med jobebt, mycket med det privata.

Man måste på något sätt hitta ett samspel mellan dessa båda tillvaron, något som inte alltid är det lättaste. Jag var på en utbildning för flera år sedan, där utbildaren sa en intressant grej.

"När du kommer till jobbet måste du lämna dina hemproblem utanför. Utnyttja jobbet som en "tillflyktsort" där du för några timmar kan släppa dina "utanförproblem" och bara inrikta dig på något du är bra på."

Och i många fall måste jag nog erkänna att jag har just gjort det. Utnyttjat jobbet för att släppa mina "världsliga" problem.

Man har dock en tid brottats med lite problem som har på många sätt påverkat mitt privatliv väldigt mycket. Man har tänkt mycket och vänt ut och in på saker för att finna lösningar, men har inte varit lyckat än så länge. Har dock inte gett upp ännu, en lösning finns alltid.

Men nu har stunden kommit för att kanske konfrontera det och finna den där lösningen jag letat efter, men har svårt att känna glädje i den tanken.

Det var länge sedan man kände på det här sättet. Har bara känt så här en gång tidigare.

Hjärtat känns som om det är delat, när man försöker prata om det så kan man inte låta bli utan att få en darr i rösten. Man har svårt att sova, man har svårt att koncentrera sig och stubinen är inte lika lång som den brukar vara.

Kände för en tid sedan ett tryck i bröstet, fick lite svårt att andas. Blev orolig faktiskt. Min fru ville att vi skulle kolla det, men jag ville inte det. Det gick över sen när jag satte mig ner och tog ett par djupa andetag. Men visst fick man en tanke. Kände av det idag med, efter att jag pratat i telefon om kommande lösningar.

Känner ibland att psyket inte hänger med riktigt. Känner att jag behöver vila mycket föra tt klara av att göra ett bra jobb. Ett jobb där jag måste vara på hugget hela tiden och även kunna vara motiverande för andra. Men det är svårt att vara det när man är trött och har svårt att koncentrera sig.

Jag kan inte heller riktigt be om all den tid jag behöver av min fru, för hon har det jobbigt som hon har det. Hon har ju barnen hela dagarna och den ene av dom är ju inne i en så kallad "trots" period och lyssnar mer på mig än henne. Så... Det blir att bita ihop och "ta det som en man" som det så fint heter.

 .........

Nu har man skrivit av sig lite crap... Ibland kan det faktiskt hjälpa har jag märkt. Dags för mig att lägga mig och försöka sova, måste vara relativt utvilad inför morgondagen. Vem vet, det kan ju faktiskt gå riktigt bra. :)

Håll tummarna för mig.

/Ghost

Tänker just nu på guden ATLAS som enligt den grekiska mytologin bär världen på sina axlar. Känslan som han har när han tar spjärn med sina ben för att upprätthålla världen. Hur ibland det kan kännas som om det är för mycket, men envist står kvar för mänskligheten.

Han ger aldrig upp, han står kvar no matter what.

Ungefär så känns det för mig just nu. Mycket i huvudet, försöker sortera bort mycket och ordna till det. Känns som om man inte riktigt kan slappna av.

Men efter helgen, så har jag lite mindre grejer att ta hand om. Förhoppningsvis blir det lite lättare då.

/Ghost