ESPAÑA - ZARAGOZA

Ja, det var den 5:e April jag flög dit.

Vissa har frågat mig om jag inte var nervös för att träffa folk som jag inte har träffat på 30 år(?!), och visst var jag det. Jag skulle träffa kusiner med familj och min farbror, familjemedlemmar som jag egentligen inte kände längre. Sist man träffade dom var man på väg att bli 5 år, nu är man på väg att bli 35! Så ja... Tiden går.

Allt kan ju gå åt skogen. Det kan bli väldigt stelt, det kan bli väldigt pinsamt med folk man inte känner. Men jag kände att detta var något jag behövde göra. Något som har funnits i mitt huvud i så många år jag kan minnas tillbaks. Något som saknades i mitt liv, något som jag kände jag behövde för att bli "hel".

Detta med att det blev stelt kan man glömma! Det var som att komma "hem"!

Alla välkomnade mig med öppna armar och man kände sig jättevälkommen direkt.

Men jag märkte inte hur mycket detta betydde för mig förrän jag faktiskt träffade allihop. Min farbrors ögon var tårfyllda, och min kusins dotters leende var riktigt brett när de mötte mig på flygplatsen. Att jag var påverkad är en självklarhet, jag fick kämpa bra för att inte brista.

Mina väskor tog lång tid på sig att komma fram på bandet, detta gjorde att vi missade den sista bussen som gick till Zaragoza, staden där de bor.

Så vi blev tvungna att spendera natten i flygterminalen, vilket inte gjorde något för då fick jag möjlighet att prata med farbror och Leslie (Som min kusins dotter heter). Det var givande samtal, mycket om hur mitt liv ser ut och vad jag gör. Det var mycket snack om att familjen hela tiden blir större och större, och att jag skall bli far igen nu i Juni, och hur glada de var för min skull.

Morgonen efter tog vi bussen och påbörjade den 4 timmar långa färden från Madrid till Zaragoza. I bussen (som hade fel på AC:n och bara blåste in kall luft så man frös) lyckades jag ta mig en tupplur för att "ladda batterierna".

Vid ankomsten till mina kusiners lägenhet (Ja, mina kusiners... De delar lägenhet för tillfället) var mottagandet över all förväntan. Kramar utdelades, pussar utdelades och välkomstfraserna bara haglade. Det märktes att detta var en lika stor grej för dem som det var för mig.

Familjen har ju alltid varit en stor del för mig, och jag har ju alltid känt att jag vill ha kontakt med mina rötter. Man har sett andra vänner runtom där släkten finns i närheten. De träffas, umgås. Det är inte utan att man har varit avundsjuk ett par gånger på dem.

Men nu var jag där! Tillsammans med den del av familjen som jag lämnade bakom mig när jag tillsammans men min far och mor lämnade Chile 1977 på grund av politiska orsaker. Vi var återigen tillsammans.

De som var där och tog emot mig var Erika (min kusin), hennes man och 2 barn. Efter ett tag kom Alejandro min andre kusin.

Att träffa honom var som att träffa en bror. Vi fann varandra med en gång! När jag kramade honom märkte jag på honom att det var en lika väldigt känslomässig återförening för honom som det var för mig. Vi höll om varandra länge utan att säga ett ord. Ingen sa något, för de andra märkte säkert vad som skedde. Oj... det blev lite suddigt nu bara att skriva om det. Snacka om att vissa saker kan sätta sig... ;-)

Efter ett tag släppte vi varandra och båda tittade ner och torkade ögonen samtidigt... Hahaha... det var som en spegelbild.

Jag fick jättebra kontakt med alla, vi pratade om allt och alla i våra liv. De såg alla till att jag fick en helt underbar vecka. Vi tog låååånga promenader, de visade vilka bussar som går vart och hur man hittar runt i staden. Vilket behövdes senare under veckan... ;-)

Jag har nog aldrig gått så långt som jag gick när jag var där. Vart vi än skulle så gick vi. Bra träning, det kan jag säga. Jag trodde att jag skulle ha gått upp när jag var där, med tanke på att maten är inte direkt "smalmat" som gjordes. Men icke!

Jag hade inte gått upp något alls. En glad överraskning, men det var nog för all det där promenerandet.

Jag tänker inte gå in allt vi gjorde, för det skulle ta alldeles för lång tid att skriva ner här. Vem vet, jag kanske lägger in det i min hemsida http://www.gomez.se vid tillfälle, och visar lite bilder från de ställen som vi besökte. Bilderna på min familj, sparar jag till min familj... ;-)

När jag sedan skulle åka tillbaka åkte Alejandro med mig i bussen. Han följde mig till flygplatsen och vinkade av mig. Om det var känslomässigt att komma dit, så var det inget mot när jag skulle åka tillbaka.

Tårarna gick inte att hålla tillbaka, och när jag gick igenom säkerhetskontrollen tittade kontrollanten på mig och nickade. Hon förstod att jag hade lite svårt att prata. När jag sedan hade gått igenom säkerhetskontrollen och vinkat en sista gång till min kusin, blev jag tvungen att ställa mig en stund för att hämta andan och torka bort tårarna.

Jag fick en MYCKET bra kontakt med alla, men den jag verkligen fick bästa kontakten med var Alejandro. Han och jag var så lika i mycket. Vi gillade samma saker, vi hade samma dåliga humor och vi älskade att skratta tilsammans. Det gjorde ont att lämna allihop, men det gjorde speciellt ont att lämna Alejandro där i terminalen. Usch vad jobbigt.

Mitt löfte till alla där var att jag skall göra allt jag kan för att försöka komma dit en gång om året och hälsa på dem. Allt beror ju på vad det kostar, men jag skall göra allt för att kunna göra det.

I planet tillbaks lyssnade man på musik och pratade med de medresenärerna som satt jämte mig. Men hela tiden hade man bilden i huvudet, på en vinkande Alejandro med röda ögon kämpandes att försöka hålla tillbaka de tårar som föll över hans kinder...

Jag längtar till nästa gång jag flyger dit...

/Ghost