Idag är det bara en sån dag...

Under hela helgen har det mer eller mindre varit tungt. Man har tänkt mycket och känt mycket.

Man gjorde ett försök till att få upp humöret genom att gå ut på fredagen med kompisar, men gick hem igen efter ca 2 timmar.

Jag fick besök av min stora dotter mitt i natten, det var trevligt däremot. Hon hade träffat vänner och ville sova över hos mig, vilket inte var några problem.

Man försöker hålla minen uppe och sin positivitet. Men det är svårt.

Jag var och hälsade på barnen på lördagen, stannade kvar och nattade dom med. Det var trevligt, men samtidigt jobbigt. Varje gång man kommer dit blir man påmind om vad man har förlorat. 16 år av mitt liv som idag är ett minne, 6 års giftermål som också är ett minne.

Den familj som vi var, där vi kämpade igenom extremt mycket tillsammans och vi klarade allt, för vi hade det som räknades, kärleken och tilliten till varandra. Idag finns kärleken, men när tilliten inte finns, fungerar det inte ändå...

Fan, idag är det bara en sån dag då allt känns piss. Ångesten känns i hela kroppen, tårar är inte långt borta... Fattar inte varför jag inte bara kan ruska av mig detta och bli av med det!

"-Det tar tid att bearbeta sådant här. Du måste ge det den tid den behöver. Du kan inte pusha detta.", säger min kurator.

Ja, visst kan det vara så, men dom dagar då ångesten kommer, då vet jag inte vad jag ska göra.

Det är synd, att det inte är lika roligt när det går ner som när man åker bergodalbana...

/Ghost

Det var länge sedan man bloggade...

När man tittar på gamla bloggningar här inser man att den bara har stått och tagit plats på en server... var den nu är.

Men som med en gammal bok, så finns den iaf där och väntar. Väntar till den dag då jag behöver den igen för lätta på mitt hjärta eller bara lufta lite tankar.

Jag har genomgått en ganska stor familjekris för inte så länge sedan, och jag har mått riktigt pyton stundtals. Jag har dock blivit bättre, stor skillnad mot var jag har varit. Men det är fortfarande svårt att hantera verkligheten som den är.

Många av mina vänner runt om försäker att vara förstående, och de som verkligen vet vad som har hänt håller med mig och anser att jag har gjort allting rätt. Men varför kan jag inte då bara acceptera det och gå vidare?

Det finns dagar då man känner att man klarar allt. Man känner "det här kommer att gå bra", "jag kommer att lösa det". Men sedan finns de dagar då man känner att hela världen bara rasar över en och man vill bara krypa in i ett hörn och inte synas.

Jag har varit sjukskriven till och från sedan i Juli 2012. Jag började jobba 50% i 2 veckor, för att sedan gå upp till 100%. Nu vet jag inte om jag var redo för att jobba 100%.

Som butikschef måte man ha stenkoll på väldigt mycket samtidigt. Förutom att rutiner görs och att butiken skall gå runt, så skall man motivera säljarna att prestera, att känna glädje i sitt jobb och vilja göra bättre ifrån sig.

Hur skall jag klara av att få dom att höja sig när jag själv är låg?

Hur skall jag få dom att känna glädje när jag själv är nere?

Hur skall jag kunna se dom i ögonen och säga att "allt ordnar sig" när jag själv just nu inte tror på det... ...eller, jo, jag tror att allt ordnar sig till slut. Jag kommer att klara detta och ta mig igenom problemet, men det kommer att ta tid. Och pressen är inte lätt att hantera när den kommer från alla håll.

Ibland vill man bara inte synas...

En vän sa till mig att jag måste finna ett sätt att "få ur mig" mina tankar. Ett sätt där jag helt fritt kan få ur mig allt negativt, men också positiva saker som bara måste ut.

Då slog det mig att jag hade denna blogg. En blogg som bara ligger och tar plats, som inte används. Och då tänkte jag "Varför inte?".

Så från nu, återupplivar jag denna blogg. För att på ett sätt kanske återuppliva mig själv och få tillbaks den positiva jag som jag alltid har varit innan. Innan sveket, innan världen rämnade, innan tomheten tog över, innan ångesten blev överväldigande... ...innan en del av mig tuggades sönder och sedan spottades ut.

/Ghost.

AAAAARRRRRGGGHHHH!!!!

Ja, ibland måste man bara få skrika ut sig pressen och missnöjet man har över att ha presterat dåligt.

Som butikschef är man ganska så beroende av siffror och att budget skall tas. När jag tog över den butik jag arbetar i i april 2006, så var butiken i totalt kaos.

Jag blev tipsad av en bekant som sedermera i efterhand blev min kollega, att det söktes en BC för butiken. Mitt svar var "Jag?? Jobba i den butiken?? Skulle inte tro det! FOlk känner mig, vet vem jag är. Och butiken har så dåligt rykte som den har, tror inte att jag vill fläcka ner mitt goda rykte med det!".

Men i efteråt började jag tänka på det...

När jag började som säljare 1990, var mitt högsta mål att bli BC. Detta hde jag redan lyckats med tidigare. Jag har varit BC för en radio tv butik i Kungsbacka, samt varit BC för en Dialect butik i Kungsbacka.

Jag behövde nya mål, nya utmaningar.

Detta var direkt en utmaning jag aldrig trodde jag skulle få, eller för den delen jag trodde att jag skulle ta egentligen.

Man skall alltid utmana sig, för att på det viset få ut mest av sitt liv, är en av mina motton här i livet. Utan utmaningar, utan mål, lever man inte sitt liv till fullo... anser jag då. ;-)

Så varför inte? Jag körde på!

Det tog mig ca 8 månader av stenhårt arbete för att bygga upp butiken igen. Men efter det vände det och blev en väl respekterad butik som jag är fullkomligt stolt över att arbeta i.

Jag har blivit erbjuden jobb av kunder, där jag skulle få mer i lön och garanterad provision på detta ytterligare. Men eftersom jag ser denna butik som "MIN" butik, som JAG har byggt upp och slitit för så krävs det mycket mer än så för att slita mig bort härifrån.

Därför ser jag det som extra enerverande när det går sämre för butiken. Det är ju dock allt mitt skötebarn! =)

/G