Idag var det en chockens dag.

Det har regnat ganska ordentligt idag, och regnet var på väg nedåt i landet. Vi (min familj) satte oss i bilen och påbörjade vår körning ner mot halmstad för att träffa far och syskonen.

På vägen möter vi en stor regnskur som är på väg nedåt i landet. Men sedan försvinner regnet. Och vägen ser torr ut.

Vi ökar på lite grann för att komma ikapp de som låg framför oss, den andra delen av familjen som är på väg åt samma håll.

Jag uppmärksammar att det börjar bli lite mer vatten på vägen, tydligen hade det regnat där också. Jag sänker farten och påbörjar en omkörning av en bil som ligger runt 100Km/h. Jag ökar upp igen när jag börjar passera den. jag hinner dock kolla hastighets mätaren att den ligger på 120-123Km/h när jag känner hur hela bakvagnen av min Audi A4 släpper från vägen. jag försöker parera, men bilen lyder inte.

Fronten svänger mot vänster och skrapar mot vajrarna. Bilen svänger sedan med bakdelen ett halvt varv och slår in den mot samma vajrar. Med den kraften slungas vi in i ett snurrande som slutar med en frontalkrock mot vägbalkarna på andra sidan av E6:an.
Vi missar en bil med centimetrar, annars hade det kunnat sluta ganska så illa.

Allt sker på några sekunder, men för mig var det en evighet och jag fick tid att tänka ganska mycket. Jag skriker åt familjen att hålla i sig. samtidigt som ajg tittar åt min högra sida, där min ett årige son sitter. jag ser hans uppspärrade ögon, han förstår inte vad som händer, bara att det är något. Kommer aldrig att glömma den blicken av inte veta vad som händer, men ändå veta att något är på gång.
Instinktivt slänger jag ut min hand mot honom och lägger den mot hans mage, samtidigt som jag håller i mig med andra handen mot ratten.
"Fan, jag har precis dödat min familj" var en av mina tankar under snurrfärden. Och den känslan kommer nog aldrig lämna mig. "Vad som än händer, om det är någon som vakar över oss och kan ingripa, gör det! Om det är någon som behöver dö, ta mig och låt min familj leva."

Att inte känna skuld, även om inget mer hände än att bilen blev totaltförstörd är nog svårt. Självklart känner jag skuld. Polisen sa att jag inte kunde ha gjort något annorlunda, där var en stor vattenansamling på vägen, vilket gjorde att vattenplaningen blev till. Om det inte hände oss, så kunde det lätt hända någon annan på vägen. Alltså inte mitt fel.

Men hur man än vrider och vänder på det, kan man inte låta bli att tänka... Jag dödade nästan min familj...
Fan... Nu mår man piss...

/G