HURRA HURRA HURRA HURRA!

Idag har vi firat 4 åringen!

Hon blir så glad över allt hon får och visar det så extremt mycket. Alla gillar väl att få saker, men hon visar det verkligen! och idag när hon fick vara i centrum, då allas uppmärksamhet riktas till henne så var hon i sjunde himelen.

Jag är så stolt över mina barn, ALLA mina barn. Fyra barn som har helt olika karaktärer, men som ändå kan samspela med varandra.

Först har vi den stora tjejen i familjen, hon är 17 år. En tjej som är i sitt esse men till skillnad från andra i samma ålder, så har hon väldigt många sunda värderingar.

Jag kommer aldrig att kunna förstå allt hon tänker och varför hon gör vissa saker som hon gör, för jag har inte varit en tonårstjej. Men jag kan förstå att runt den åldern är många känslor inblandade, där man regerar olika mycket beroende på vad det handlar om.

Ibland kan jag ärligen säga att jag avundas henne lite, för vi den åldern kan man koppla bort vissa känslor rätt snabbt och bara gå vidare. Något som blir svårare med åren.

Hon bor hos sin mor i en annan del av kommunen, så vi träffas då och då. Men mitt hjärta hoppar till en extra gång varje gång jag ser henne.

Sedan har vi storsonen, eller ja, han är ju bara 5 år gammal, men han uppför sig ibland som om han är äldre. Han är en tuff kämpe som ser på folk med sitt hjärta. Han är hjälpsam om man behöver hjälp, och tar hand om sina syskon.

När jag bodde med dom och jag skulle åka iväg någonstans med exempelvis jobbet. Brukade jag ge honom en kram och puss, samtidigt som jag alltid frågade honom "Vem är mannen i huset när jag är borta?". Hans svar var alltid "Jag pappa."

Än idag säger han samma sak, och han hjälper till hemma med det han kan.

Födelsedagsbarnet är en väldigt glad tjej och sprallig. Hon tyr sig mycket till sin storebror. Många gånger har de suttit i soffan där hon helt plötsligt bara gett honom en puss och sagt "min". De leker ihop, kivas ihop, blir sura ihop för att sedan leka igen ihop. De är rätt tajta.

Och sedan har vi minstingen på 2 år. Den tuffaste i familjen får jag nog säg. Han skrattar mycket och skojar mycket med allt och alla. Men han har också en temperament som heter duga.

Han ger sig inte förrän han får det han vill. Och han backar inte när de stora syskonen gaddar ihop sig mot honom. Tvärtom, det sporrar honom ännu mer och ser till att få sista ordet mot dom.

När man hälsar på dom kommer alla och hälsar på mig direkt vid dörren och kramar mig. Man märker att de saknar en. Och det skär i hjärtat varje gång man kommer dit. Det värker och många gånger märker man att man inte har långt till tårarna, men man biter ihop för att det inte skall synas.

Att bli konstant påmind över vad man har förlorat är knäckande, vilket gör att det tar längre tid att bearbeta.

Ibland känns det som om man inte orkar med det, men då är det bara att bita ihop. Jag vet att det kommer en tid då det kommer att bli lättare.

3 Juni 2006, den dagen som var bland de bästa dagarna i mitt liv. Det var de dagen jag gick in i kyrkan i min stad tillsammans med min bestman. Nervös så mina händer skakade. Jag såg alla de som kommit till kyrkan när jag var på väg fram till altaret, hur de log, hur vissa hade tårar i ögonen. Jag såg mina föräldrars stolta ansikte och även min blivande frus familj.

Längst fram stod jag, mina knän skakade av nervositet. Har aldrig känt så förr. Jag var glad, extatisk och samtidigt livrädd. Där stod jag och väntade på den kvinna som jag skulle dela mitt liv med.

Och när musiken startade upp och hon syntes vid dörren, kändes det som om mitt hjärta stannade till. Den vackraste kvinnan jag sett var på väg till mig, där hon skulle tillsammans med mig svära evig trohet till varandra.

6 år plus en och en halv månad senare, var det över...

Då rämnade mitt liv på ett sätt som jag inte hade förutsett. Och det gjorde en så stark psykisk inverkan, att jag under en period inte trodde att jag skulle klara det. Jag såg bara mörker och slöt mig...

Men jag har börjat komma tillbaka, väldigt sakta, men det är iaf åt rätt håll.

Idag är dock en sådan jobbig dag. Ja, hela julen har mer eller mindre varit så. De familjehögtiderna då man påminns över vad man har förlorat, då man påminns över den ensamhet man känner dagligen till kvällen.

Ibland önskar man att man var hjärtlös, för att kunna strunta i allt och bara gå vidare... Men det är inte jag, det är inte så jag är. Jag får inte tappa bort mig under dessa svåra prövningar.

Bara att bita ihop, ta det, men aldrig glömma.

Fick frågan för ett tag sedan: "Kan det bli vi igen?"

Mitt svar var: "Man skall aldrig säga aldrig. Men som det är nu, ser jag inte hur."

En ON/OFF knapp för känslor efterlyses!

Jag vill inte ha den kärlek jag känner, jag vill inte ha det begäret jag har, jag vill inte känna de emotsägande känslorna som hela tiden finns inom mig och som hindrar mig från att gå vidare!

Jag behöver komma bort...

/Ghost