Det var länge sedan man bloggade...

När man tittar på gamla bloggningar här inser man att den bara har stått och tagit plats på en server... var den nu är.

Men som med en gammal bok, så finns den iaf där och väntar. Väntar till den dag då jag behöver den igen för lätta på mitt hjärta eller bara lufta lite tankar.

Jag har genomgått en ganska stor familjekris för inte så länge sedan, och jag har mått riktigt pyton stundtals. Jag har dock blivit bättre, stor skillnad mot var jag har varit. Men det är fortfarande svårt att hantera verkligheten som den är.

Många av mina vänner runt om försäker att vara förstående, och de som verkligen vet vad som har hänt håller med mig och anser att jag har gjort allting rätt. Men varför kan jag inte då bara acceptera det och gå vidare?

Det finns dagar då man känner att man klarar allt. Man känner "det här kommer att gå bra", "jag kommer att lösa det". Men sedan finns de dagar då man känner att hela världen bara rasar över en och man vill bara krypa in i ett hörn och inte synas.

Jag har varit sjukskriven till och från sedan i Juli 2012. Jag började jobba 50% i 2 veckor, för att sedan gå upp till 100%. Nu vet jag inte om jag var redo för att jobba 100%.

Som butikschef måte man ha stenkoll på väldigt mycket samtidigt. Förutom att rutiner görs och att butiken skall gå runt, så skall man motivera säljarna att prestera, att känna glädje i sitt jobb och vilja göra bättre ifrån sig.

Hur skall jag klara av att få dom att höja sig när jag själv är låg?

Hur skall jag få dom att känna glädje när jag själv är nere?

Hur skall jag kunna se dom i ögonen och säga att "allt ordnar sig" när jag själv just nu inte tror på det... ...eller, jo, jag tror att allt ordnar sig till slut. Jag kommer att klara detta och ta mig igenom problemet, men det kommer att ta tid. Och pressen är inte lätt att hantera när den kommer från alla håll.

Ibland vill man bara inte synas...

En vän sa till mig att jag måste finna ett sätt att "få ur mig" mina tankar. Ett sätt där jag helt fritt kan få ur mig allt negativt, men också positiva saker som bara måste ut.

Då slog det mig att jag hade denna blogg. En blogg som bara ligger och tar plats, som inte används. Och då tänkte jag "Varför inte?".

Så från nu, återupplivar jag denna blogg. För att på ett sätt kanske återuppliva mig själv och få tillbaks den positiva jag som jag alltid har varit innan. Innan sveket, innan världen rämnade, innan tomheten tog över, innan ångesten blev överväldigande... ...innan en del av mig tuggades sönder och sedan spottades ut.

/Ghost.