När jag loggar in i bloggen har jag 2 stycken kommentarer som jag inte har godkänt för publicering, det kanske jag gör vid tillfälle. men jag har dom där som påminnelse över hur vissa människor kan patetiskt hävda sig vara ägare utav något som sedan inte stämmer. Kommentarer som "Jag har funnits ute här på nätet länge och är välkänd härute", visar exempelvis på hur naiv en person kan vara när man pratar om internet som ett ställe där man är "välkänd". Men nåja, jag skulle kunna acceptera det eftersom den personen förmodligen menar på svenska, stora sidor. Såsom passagen, Lunarstorm och andra communities där folk i många åldrar möts. Även om dessa sidor är, världsligt mätt inte så stort egentligen, men större här i Sverige.

Det är tur att det finns i både gästboks som blogg tjänsten en tjänst där man kan välja vilka kommentarer man vill visa. På det viset kan man sålla bort de elaka eller som på något sätt klankar ner på en personligen. I bloggen går det till och med att blockera personen i fråga från att KUNNA lägga in inlägg genom IP blockering. Detta blockerar den personen i en vecka i HELA gästboken. Hahaha... skönt som f*n rent ut sagt.

Men till historien hör det faktiskt till att personen i fråga gav sig inte där, utan det triggade tydligen ännu mer. Och gav sig in på sidan WWW.ANONYMISE.COM, som i skrivandets stund ligger nere av någon anledning för att kunna skriva i gästboken utan att kunna se dennes IP adress... Hahahaha... två saker: Jag blockerade de IP nummer som kom från DEN sidan, plus att jag mailade de som kontrollerade sidan och fick dom att blockera min www adress och underliggande sidor från att användas genom deras tjänst! Hahaha... vilket resulterade till att personen ifråga gav sig... ÄNTLIGEN!!

"jaha då går jag in med anonymise och skriver då eftersom du spärrat mig här i din "gästbok"! Det har jag lärt mig från en moderator på passagen att det finns en sån!"

Hahahaha...vad bra att man har "lärt" sig att det finns en sida som skyddar ens IP adress. Vad man nu behöver ha en sådan sida till bara för att kunna skriva inlägg i en gästbok över huvudtaget är för mig en fråga. Men vill man eller kan inte stå för sitt ord, så kan jag ju förstå det till en viss del... kanske.

Nåja det är över nu. men jag har kvar vissa inlägg för att på det viset påminna mig om vad det finns för människor därute. Människor som klagar, som hävdar att vissa saker är deras men kan inte visa upp ett enda bevis att så är fallet. Tsss... patetiskt.

Vad händer annars då?

En del faktiskt. Min frus mage växer febrilt. Man kan se hur det rör sig numera. Ibland ser man hur en "våg" mer eller mindre sveper inne i magen. Det är så j**la coolt faktiskt! Hade jag kunnat, så hade jag gett vad som helst för att kunna känna, bara för en dag, hur det är att ha ett barn i magen. Det måste vara det mest underbara som finns, även om det kan göra ont och man känner sig klumpig. Hmmm... men tyvärr är ju inte naturen sån. Den har utan skrupler gjort detta till en kvinnas jobb.

Var är jämlikhetstänkandet då?

Pratade med en av mina kollegor, låt oss säga att han är utav helt andra värderingar och tankar än jag får jag tillägga. ;)

Han sa att naturen ÄR inte jämställd, det är bara något som vi människor har kommit på. Kvinnans roll i livet är annorlunda än mannens och att vi män är den verkligen "herren" i huset.

HAHAHAHAHAHAHA.....

I nästa stund ringer hans mobil och det är tjejen han är kär i.

"Hej älskling" piper han fram och låter så ynklig som bara en valp kan göra med svansen mellan benen. Hahaha.. snacka om total förändring.

Nåja, jag tror att i hemmet är det mest kvinnan som bestämmer om jag skall vara ärlig. Det är för det mesta så, att mannen får svälja mycket av det som skall göras i hemmet till kvinnans fördel. Jämställdhet? Javisst! I arbetslivet, i lön, men i hemmet... där är det smygdiktatur! ;)

Men å andra sidan. Vi män är bra på det vi gör, medans kvinnor är bra på det DE gör. VI kompletterar varandra ganska väl. Om man hittar rätt person vill säga!

Puss o kram till alla därute, bara för att visa upp en feminin sida utav mig! ;)

/Ghost

Ja, då har man fyllt år igen.

35 år denna gången!!

Men ja... inte känner man sig gammal än. Vilket vissa tydligen vill få en att känna. ;-)

Jag ahr fått många mail idag från många kollegor runtom i Sverige som har grattat mig på min dag. Det var trevligt. Alltid kul när någon ägnar en tanke till en.

Jag har blivit bjuden på ett vaniljhjärta när jag var och åt på restaurang Paganini i stan för att jag fyllde år. Trevligt.

Jag har fått presenter utav min kollega. Låt os säga att det var inte riktigt "rumsrena" presenter... hahaha... Nåja. Jag och min fru kanske kan ha lite roligt med EN av presenterna tillsammans... Hahaha... Nu undrar ni säkert vad det var. Hmm... låt os säga att det går att bära på, men det går också att äta. Det är ej täckande, men samtidigt ej visande.

Försök gissa nu! ;-)

Efter jobbet bar det till min mor som bjöd på smörgåstårta, mer presenter och sedan mer tårta. Himla trevligt, och himla gott!

Fick pratat med syrran med som är i Uppsala och studerar. Det var roligt att höra hennes röst igen. men det var ltie svårt att höra henne, för det var en väldans tjatter vid bordet och det hjälpte nästan inte att hålla för ena örat och försöka koncentrera sig på vad hon sa.

men det gick bra ändå. Hon kommer tillbaka den 9:de Juni till lilla Varberg igen, vilket är bra tycker jag. Vill gärna att hon skall finnas i närheten när tillökningen kommer. Den är ju beräknad till den 29:e juni, så det är inte långt kvar.

Skriver mer om det vid tillfälle. Det är rätt sent nu och jag skall upp imorgon relativt tidigt för jag skall till Göteborg på butikschefs möte. Min regionschef ville att man bar kostym, så jag får väl göra det då.

å andra sidan, jag har inga problem att bära kostym, så varför inte. Jag ser dock lite "maffia" aktig ut i kostym. Så jag skulle inte kunna bära det i butiken... hehehe... Då tror dom väl att dom har kommit in i en gangsterbutik... hahaha...

Godnatt allihop, nu skall jag sova.

ZZZzzzzzz....

/Ghost

Hahaha...

Under veckan som har varit hörde jag ett barn i butiken säga just dom orden till sin mamma. De hade precis gått förbi BR butiken i gallerian här i Varberg och ungen hade väl sett en leksaksbil han fastnade för.

Jag måste säga... jag förstår honom. JAG VILL OCKSÅ HA EN BIL!!!

Nu i Juni kommer jag att få lämna tillbaka min bil som jag har leasat utav mitt före detta jobb här i stan. Min lilla mercedes A150 måste jag lämna bort, den som har varit helt underbar att köra. Jag kommer att bli erbjuden att köpa den, men det kommer att bli för mycket pengar att betala emellan. och tyvärr skall inte företaget jag leasade den genom ha nya erbjudanden förrän i höst. Synd... jag hade gärna tagit ett leasing avtal till.

Su nu surfar man omkring och letar efter bil. Jag skall kolla med banken vad det finns för möjligheter att höja mitt lån jag redan har, och i så fall hur mycket jag kan få loss för att kunna köpa mig en bil. Beroende på hur mycket pengar det handlar om, skall jag låna 10 000:- extra, utifall att det händer något som behöver fixas med den nyinköpta bilen. man skall ju aldrig säga aldrig, som det sägs...

Har kollat på olika modeller. Saab, Volvo, VW Golf, VW Passat, Seat... Men ingen har passat prismeässigt eller som bil. Och när jag till sist hittar en liten men riktig go bil, så ligger den som utgångspris 59000:-, tydligen lite för mycket för vår ekonomi av någon anledning. Grrr...

Ibland känns det som att det är bara jag som måste offra mina drömmar och tankar för att andra skall ha det bra. Men jag vet att så är inte fallet. Men för det mesta lägger man sina drömmar och tankar åt sidan för familjens bästa. Vilket är det enda rätta.

Nu är det Hockey igen... cs!

/Ghost

Står i butiken och säljer för fullt. VIsar den ena telefonen efter den andra, förklara abonnemang och funktioner på nya modeller och äldre.

En kund kommer in och börjar fråga lite om en ny SOny ericsson modell som är på väg. Vi kollar lite funktioner och vilket abonnemang som kommer att bli intressant när den släpps. Eftersom det är en ny modell, så kommer det inte att handlas idag, men med bra service så kommer förhoppningsvis kunden tillbaks när den nya modellen har släppts.

Jag börjar mitt "säljsnack" och påvisar fördelar och nackdelar med olika abonnemang. Går igenom vissa funktioner som kommer på den nya, jämförbart med föregångaren. Kunden står framför mig och tittar på mig hela tiden, märker att hon inte släpper mig med blicken. Detta kan vara utav många olika orsaker, men bestämmer mig för att det är nog för att hon är väldigt intresserad utav siffror och funktioner.

Jag kommer i alla fall inte att låta en sån sak påverka mig, jag är proffs på det jag gör! Jag kör mitt vanliga tuggande om huruvuda jag tycker att hon skall ha det paket som jag presenterar.

Då säger hennes kompis:-"Var skall du ha den telefonen, du använder ju inte väska?".

Då vänder sig kunden till mig och säger: -" Ja just det, finns det någon väska eller något som gör att man kan ha telefonen runt halsen hängande ner..."

Automatiskt tittar jag ju neråt när hon visar med sitt finger hur den skall "hänga". Men lyfter blicken fort när hennes finger går lite för långt ner på blusens urringning.

"- Såg du något intressant?" kom det ur henne.

FAN! Där försvann proffset. Visste inte VAD jag skulle säga.

Men hennes vän räddade mig halvt som halvt med att säga: "- Men SÅ kan du ju inte säga!"

Hahahaha... jag är proffs på det jag gör, men även proffset kan rubbas om man gör något oväntat mot honom! Men vänta bara, jag skall nog komma på ett bra svar om det skulle hända igen.

Som exempelvis... "-Uhmmm... nä?" Hmmm, det var inget bra svar heller. Jag får komma på något bättre.

Någon som har ett bra svar?

JAG VILL INTE OCH KOMMER INTE ATT STÅ SOM ETT FÅN IGEN!!! >=)

/Ghost

Ibland känner man bara för att skrika rakt ut!!

Det finns de gånger som jag önskar att jag vore runt 10 års ålder. En ålder då man kan skrika rakt ut och folket skulle inte reagera mer än att glo lite försynt på en och sedan vända på huvudet.

Skulle jag göra det nu, skulle folk tycka att jag vore konstig samt förmodlgien ringa efter männen som har tröjan med dom långa armarna! ;)

Nåja, ibland är inte livet så enkelt att leva och tråkiga saker händer i det. men å andra sidan, hur skall man veta att livet är grymt bra om inte vissa tråkiga saker händer? Det är då man lär sig att tycka om livet lite mer.

Nähä... sängdax. Skall jobba imorgon... SJÄLV! Hoppas det blir lagom o göra, och inte för mycket.

Nåja, om det händer... shit happens. Desto mer säljer jag! SPEEDSOLVE!!

Vet du inte vad det betyder? Då kan du inte vara TPHare.. ;-)

Nattis!

/Ghost

ESPAÑA - ZARAGOZA

Ja, det var den 5:e April jag flög dit.

Vissa har frågat mig om jag inte var nervös för att träffa folk som jag inte har träffat på 30 år(?!), och visst var jag det. Jag skulle träffa kusiner med familj och min farbror, familjemedlemmar som jag egentligen inte kände längre. Sist man träffade dom var man på väg att bli 5 år, nu är man på väg att bli 35! Så ja... Tiden går.

Allt kan ju gå åt skogen. Det kan bli väldigt stelt, det kan bli väldigt pinsamt med folk man inte känner. Men jag kände att detta var något jag behövde göra. Något som har funnits i mitt huvud i så många år jag kan minnas tillbaks. Något som saknades i mitt liv, något som jag kände jag behövde för att bli "hel".

Detta med att det blev stelt kan man glömma! Det var som att komma "hem"!

Alla välkomnade mig med öppna armar och man kände sig jättevälkommen direkt.

Men jag märkte inte hur mycket detta betydde för mig förrän jag faktiskt träffade allihop. Min farbrors ögon var tårfyllda, och min kusins dotters leende var riktigt brett när de mötte mig på flygplatsen. Att jag var påverkad är en självklarhet, jag fick kämpa bra för att inte brista.

Mina väskor tog lång tid på sig att komma fram på bandet, detta gjorde att vi missade den sista bussen som gick till Zaragoza, staden där de bor.

Så vi blev tvungna att spendera natten i flygterminalen, vilket inte gjorde något för då fick jag möjlighet att prata med farbror och Leslie (Som min kusins dotter heter). Det var givande samtal, mycket om hur mitt liv ser ut och vad jag gör. Det var mycket snack om att familjen hela tiden blir större och större, och att jag skall bli far igen nu i Juni, och hur glada de var för min skull.

Morgonen efter tog vi bussen och påbörjade den 4 timmar långa färden från Madrid till Zaragoza. I bussen (som hade fel på AC:n och bara blåste in kall luft så man frös) lyckades jag ta mig en tupplur för att "ladda batterierna".

Vid ankomsten till mina kusiners lägenhet (Ja, mina kusiners... De delar lägenhet för tillfället) var mottagandet över all förväntan. Kramar utdelades, pussar utdelades och välkomstfraserna bara haglade. Det märktes att detta var en lika stor grej för dem som det var för mig.

Familjen har ju alltid varit en stor del för mig, och jag har ju alltid känt att jag vill ha kontakt med mina rötter. Man har sett andra vänner runtom där släkten finns i närheten. De träffas, umgås. Det är inte utan att man har varit avundsjuk ett par gånger på dem.

Men nu var jag där! Tillsammans med den del av familjen som jag lämnade bakom mig när jag tillsammans men min far och mor lämnade Chile 1977 på grund av politiska orsaker. Vi var återigen tillsammans.

De som var där och tog emot mig var Erika (min kusin), hennes man och 2 barn. Efter ett tag kom Alejandro min andre kusin.

Att träffa honom var som att träffa en bror. Vi fann varandra med en gång! När jag kramade honom märkte jag på honom att det var en lika väldigt känslomässig återförening för honom som det var för mig. Vi höll om varandra länge utan att säga ett ord. Ingen sa något, för de andra märkte säkert vad som skedde. Oj... det blev lite suddigt nu bara att skriva om det. Snacka om att vissa saker kan sätta sig... ;-)

Efter ett tag släppte vi varandra och båda tittade ner och torkade ögonen samtidigt... Hahaha... det var som en spegelbild.

Jag fick jättebra kontakt med alla, vi pratade om allt och alla i våra liv. De såg alla till att jag fick en helt underbar vecka. Vi tog låååånga promenader, de visade vilka bussar som går vart och hur man hittar runt i staden. Vilket behövdes senare under veckan... ;-)

Jag har nog aldrig gått så långt som jag gick när jag var där. Vart vi än skulle så gick vi. Bra träning, det kan jag säga. Jag trodde att jag skulle ha gått upp när jag var där, med tanke på att maten är inte direkt "smalmat" som gjordes. Men icke!

Jag hade inte gått upp något alls. En glad överraskning, men det var nog för all det där promenerandet.

Jag tänker inte gå in allt vi gjorde, för det skulle ta alldeles för lång tid att skriva ner här. Vem vet, jag kanske lägger in det i min hemsida http://www.gomez.se vid tillfälle, och visar lite bilder från de ställen som vi besökte. Bilderna på min familj, sparar jag till min familj... ;-)

När jag sedan skulle åka tillbaka åkte Alejandro med mig i bussen. Han följde mig till flygplatsen och vinkade av mig. Om det var känslomässigt att komma dit, så var det inget mot när jag skulle åka tillbaka.

Tårarna gick inte att hålla tillbaka, och när jag gick igenom säkerhetskontrollen tittade kontrollanten på mig och nickade. Hon förstod att jag hade lite svårt att prata. När jag sedan hade gått igenom säkerhetskontrollen och vinkat en sista gång till min kusin, blev jag tvungen att ställa mig en stund för att hämta andan och torka bort tårarna.

Jag fick en MYCKET bra kontakt med alla, men den jag verkligen fick bästa kontakten med var Alejandro. Han och jag var så lika i mycket. Vi gillade samma saker, vi hade samma dåliga humor och vi älskade att skratta tilsammans. Det gjorde ont att lämna allihop, men det gjorde speciellt ont att lämna Alejandro där i terminalen. Usch vad jobbigt.

Mitt löfte till alla där var att jag skall göra allt jag kan för att försöka komma dit en gång om året och hälsa på dem. Allt beror ju på vad det kostar, men jag skall göra allt för att kunna göra det.

I planet tillbaks lyssnade man på musik och pratade med de medresenärerna som satt jämte mig. Men hela tiden hade man bilden i huvudet, på en vinkande Alejandro med röda ögon kämpandes att försöka hålla tillbaka de tårar som föll över hans kinder...

Jag längtar till nästa gång jag flyger dit...

/Ghost

När man har varit sjuk tar det sin tid att komma tillbaka. Speciellt när man pratar om en kille som blir förkyld...Har man sett den där reklamen om Echinagard, där gubben snackar om att "kvinnor klagar över att föda barn, men att de skall veta hur det är att vara kille och vara riktigt förkyld...". Ja... det är absolut inte lätt!!Haha... nåja. Självklart är det inget mot att föda barn, något som en kille aldrig kan på något sätt föreställa sig. Tror inte ens att en kille skulle klara av det och överleva, vi män har förmodligen inte den styrkan.Men när vi blir förkylda, så dör vi ju nästan... ;-)Men nu är det Söndag kväll/Natt och förkylningen är i stort sett borta förutom lite rethosta.Veckan har varit informationsgivande, man har fått veta en en kollega till mig säljer som f-n rent ut sagt, och att denne persons lön kommer förmodligen att bli en VÄLDIGT hög lön. Jag är jätteglad för hans skull, verkligen. Bäst för honom att han bjuder mig på MC när han är tillbaks. *skratt*Fick även reda på att vissa personer sprider lite utav osanningar om mig,och om vad jag har sagt om vissa personer. Något som jag kommer att gå till botten med, inget som jag bara kommer att låta vara.Har mina misstankar om vem som är den skyldige, men det kommer att kräva en del finnes att få den personen att säga det... Men så är det ibland. "You loose some, you win some".Vad händer mer då?Magen hos min fru växer för fullt. Vi är i 22 veckan nu. Vi var och kollade på barnsängar, garderober och eventuella möbler som kan behövas inför dagen d.Har även kollat lite över vilka summor det kan behövas. En hel del pengar kommer att behövas för att fixa allt. Men jag tror att det kommer att gå bra faktiskt.Jag skall när det går börja köpa lite kläder inför dagen, lite neutrala färger för att vi vet ju inte vad det blir för kön ännu, och JAG vill inte veta än heller. Min fru vill det dock... ;) *skratt*Mycket penga räknande kommer det att bli, det kan man räkna med... :SHa det gott därute.../Ghost

Ja...Idag har man varit ledig, det skulle väl ha varit skönt. Men så blev det ändå inte. Det blev uppringt från kunder som ringde mig till mobilen och beställde varor, ville återlämna saker i butiken osv osv... Ibland undrar man huruvida folk kan repsektera att man är ledig eller inte. Ta exempelvist den här kunden som ville klaga och återlämna saker. De visste att jag var ledig och att de skulle återkomma på måndag, ändå ringer de mig på mobilen för att klaga.Jobbigt när folk inte repekterar det. Som butikschef vill man gärna hjälpa så många som möjligt, samtidigt som man vill finnas där för sina anställda. Men när kunder inte respekterar ens fritid är faktiskt måttet rågat tycker jag. Men, men... sånt är väl livet kan jag tänka mig. Denna dag började inte så bra, trodde att den skulle bli bättre när man hade ordnat till vissa snedsteg man gjorde, men... så bra fick man inte ha det. Nu har dagen faktiskt blivit värre än vad den var när jag gick upp. Inget som jag tänker gå in på här mer än att, jag tycker det är synd att människor inte kan prata med varandra.Jag för min del hoppas ju faktiskt att det ordnar upp sig, för jag vill helst att det skall sluta bra, men är beredd på att det kan krävas drastiska lösningar. Synd faktiskt...Ibland känner man bara som om att vad man än gör så räcker det inte till, både inom privatlivet som jobblivet.Man försöker och försöker, men ändå är man inte tillräcklig... Ja... Det suger ibland... att inte vara tillräcklig./G