En fråga som en före detta kollega ställde mig genom telefon idag.

"Kan man hata sitt liv?"

Det är självklart att man kan hata sitt liv, var mitt svar. Det är allas rätt att hata sitt liv om man vill göra det. Men jag tycker att man skall ställa sig frågan: VILL jag hata mitt liv?

Det finns de som skyller på att saker och ting är förutbestämda och att vad man än gör, så får man skit tillbaks. man får problem inom familjen, med vänner, jobbet... ja allt.

Om man går omkring och tror på det och tänker så hela tiden, så ja, då kommer det att bli ett skitliv.

Negativa saker händer, det går inte att hindra. men de tär även upptill dig som person att låta detta dra ner dig och se bara fel, eller så väljer du att hitta en lösning på det och gör ditt liv rikare!

"Det finns inga problem utan lösningar".

"Det finns alltid lösningar, det gäller bara att hitta dom!"

Det är meningar som jag alltid lever efter. ALLT går att lösa, sen kanske man inte alltid gillar lösningen, men ibland är man tvungen att göra saker som man inte gillar för att lösa problemet.

Själv, har jag varit med om mycket i mitt liv som skulle kunna få vem som helst att börja tänka negativt om livet. Man har varit med om saker som till och med skulle kunna få vissa människor att ge upp.

Men om det är något som är fegt i denna värld är de som ger upp och väljer att fly från problem genom att ta den "enkla vägen". Till och med de som "hotar" att göra det är fega, för ded söker bara uppmärksamhet!

Däremot, de som väljer att kämpa för sitt liv. DE är de som skall hyllas för de hjältar de egentligen är! De är en inspiration för de som kanske känner att de inte riktigt orkar, och det är även de som får min beundran.

Jag gör mitt bästa för att ALDRIG ge upp. JAG vill vara en sådan inspirerande person och hjälpa de som kan behöva min hjälp. Tyvärr, så finns ju dock de som inte vill bli hjälpta. Eller de som är så trångsynta att det enda de ser är de problem de har, med arbetet, vänner, familj, skolor, kroppen, håret... ja u name it. Att vad man än säger, så kan de aldrig se det de verkligen är; Underbara, vackra och starka människor, som är värda att må bra!

Livet är vad du gör det till! Så se till att göra något bra utav det!

Det finns ett par visa ord som Abraham Lincoln sa en gång:

" And in the end, it's not the years in your life that count. It's the life in your years."

Jag har till och med funderat på att tattuera in dom. För de stämmer perfekt med min syn på livet!

Så tänk på det därute! Livet ÄR värd att leva, men det är bara du som kan göra det värt det!

/Ghost

Jag var på möte idag i Göteborg med alla butikschefer i regionen. Vår RC visade siffror och vad som fokusering skulle vara framåt.

Han berättar en liten historia och visar sedan en film som är sammanknippad med den.

Historiens mening är ganska enkel. Om man verkligen vill, om man verkligen har viljan att lyckas, så kan man kyckas med allt. Det handlar om att man måste tro på sig själv, och vara säker på sig själv.

HISTORIEN

Sonen frågar sin pappa en dag om inte de kunde göra en maraton tillsammans. Pappa sa ok.

Efter en tid frågar sonen sin pappa en gång till om inte de kunde göra en maraton tillsammans. Pappa svarar ok igen.

Tiden går, pappan blir runt 60+ och sonen säger att han skulle vilja göra en "Ironman" (3.9Km simning, 180 km cykling och 42.2 km maraton) tillsammans med honom. Pappan säger ok...

Ordet som förklara allt: CAN=Kan

/Ghost

Snacka om att man har mycket i huvudet nu!!

Vissa saker har ändrats i ens liv, och tankarna får en att tänka på framtiden. Vad finns det där? Vad väntar?

"Where no man´s been before", framtiden, el futuro, the future...

Ibland ställs man för val som kan påverka hela ens framtid.

Och när de kommer, blir man helt omtumlad och vet varken ut eller in. man msåte ta ett val och man är rädd för att göra fel val. Vad händer om man väljer det, och vad händer när man väljer det andra? Ja, många frågor och många "OM".

Men en god vän till mig sa att om det är något man brinner för och har velat det länge, så skall man inte tveka, man skall köra på! Ta chansen!

Och det sätmmer ju. För om man inte tar det, så kommer man alltid tänka på "tänk om".

Abraham Lincoln sa en gång:

And in the end, it's not the years in your life that count. It's the life in your years.

Vilket stämmer helt och hållet!

Det är inte hur länge du har levt, utan hur du har levt ditt liv som räknas!

Kloka ord från en klok man.

Ord som man har levt efter enda sedan jag läste dom första gången, minns inte ens hur länge sedan det var dock. ;-)

Så länge sedan var det!

Ha det gott därute!

/Ghost

PS: Besök gärna brorsans blogg, länken finns under mina länkar, annars får ni den här: http://manquel.bloggagratis.se

En halmstadbor som är med om en del... ;-)

Nu står man på jobbet en dag då man inte borde stå här.
Är igentligen ledig varje söndag, men idag är det "löne"söndag och då är butiken öppet. Jag brukar vara ledig dessa dagar med, men just idag har min arbetare av någon anledning råkat ut för något.
Han ringer mig 12:45 och säger att han svimmade i lagret(!!!). Han hade gått in i lagret och sedan vaknat på tomlådorna.
Han vet inte vad som hänt. Jag hade precis fått min son att somna, plus att jag var själv hemma. Självklart börjar ju jag tänka på hur jag skall lösa det.
Som tur är, så har man föräldrar som ställer upp!

Jag lämnar min syter med min sovande son och tar mig ner till butiken för att avlösa min arbetare.
Jag skickar honom till akuten, min far får köra honom.
Sånt här får en att tänka till lite, alltså... vad som kan hända i ens liv.
Killen är inte mer än 20 år, och så svimmar han i lagret. Vad händer med världen?
En gammal vän till mig, en känd profil i tv som nu sist ställde upp på Lets dance, fick problem med hjärtat. Killen är inte mer

än 36 år ju!
Fler av hans dans kollegor får problem, en efter en. Den ene sliter med feber i kroppen och får svårt att andas, den andra

sträcker benet och får gå gipsad och en annan får operera huvudet på grund av en blödning i hjärnan...

Befolkningen i sverige är på väg mot en vägg som heter duga. Att arbeta, prestera och alltid sikta på alldeles för höga höjder börjar så smått ta ut sin rätt på svenska folket.
Man inser inte hur utsatt man kan vara förrän man märker antingen hur ens omgivning blir sämre och sämre eller att man själv åker på det som många andra gör.
"Att gå in i väggen" är ett begrepp som har spritt sig hos många. Ett begrepp som inte fanns förr i tiden. På 50/60 talet

fanns inte begreppet, men det fanns människor som av olika anledningar drabbades av åkommor som läkaren inte kunde hitta förklaringar på. Människor kollapsade, men visade inga tecken på infektioner eller annat fel. Människor blev extra känsliga och började gråta för allt, vilket läkare då kunde tro var en knäpp i huvudet mer än arbetsrelaterat.
Ja, begreppet "gå in i väggen", fanns inte riktigt då.
Idag är både begreppet och den mer realistiska namnet "utbränd" ett känt faktum.
Vilka blir då utbrända?
Jo, de som av någon anledning inte klarar trycket eller inte har vad som krävs för att prestera till de mål som skall nås. Detta kan låta väldigt hårt för många, och kanske rent utav taskigt skrivet. Men jag menar faktiskt inte negativt i den bemärkelsen att vi suger. Nej, jag menar att vi har för höga krav på oss själva.
Arbetslivet kräver mer utav arbetaren än vad kanske arbetare kan leverera, eller vad som är egentligen acceptabelt. Man ser i dessa ekonomiska tider där krisen har gjort att många har blivit av med sina jobb.
De drabbade är ju både de som blir av med sina anställningar OCH de som är kvar. Båda får ju mer press på sig. Den ena för att han/hon måste finna ett nytt jobb för att få ekonomin att gå ihop, den andre får ju jobba extra mycket för att få företaget att rulla.

Mitt tips är ganska enkelt, men inte alltid enkelt att genomföra.
Se över ditt liv, plocka ut det som är viktigast. För vissa är det den familj de har, för andra kan det vara vännerna.
Utnyttja dessa för att må bra. Spendera så mycket av din lediga tid du kan med det som gör dig lycklig/glad.
När det gäller arbetet, så skall man inte sätta för höga mål. Sätt mål som du VET att du kan klara, när du har klarat dom, kan du ju alltid sätta nya. Det är aldrig försent att ändra sina mål till det bättre.
Visualisera ditt mål, rita upp en bild i ditt inre. För de jag pratat med hur man gör för att må bra har jag bland annat tagit upp dessa punkter:

• För att nå ditt mål, måste du inte bara veta att du når det, du måste TRO på att du når det. Om man verkligen tror på något, så kommer man verkligen imponera sig själv över hur mycket du kan uppnå.
• Rita upp en bild i ditt inre att du mår bra! Om du vet och tror på att du mår bra, hur kan du må dåligt?
• Problem har ALLTID en lösning, det gäller bara att hitta den.
• Ta dig tid att ta hand om dig. Det kan vara vad som helst som får dig att känna dig bra. Ta ett bad när du kommer hem. Unna dig något lyx i matväg, eller kanske i klädesplagg.

En god vän berättade för mig att livet inte kändes riktig bra. När vi hade pratat ett tag kom vi fram till att han gillar basket.

Så min rekommendation till honom var att han skulle hitta ett ställe där han kund köra lite basketkast eller något.
Han hittade en skola som han kunde besöka efter jobbet. Han köpte sig en basketboll och åker dit efter jobbet varje gång han känner sig deppig eller tycker att livet suger. Kör några kast, dribblar lite med sig själv. Detta enkla sak har gjort att han känner sig piggare, orkar mer och är gladare.

Så...
Det gäller att se tecknerna och reagera. Låt det inte gå överstyr, ta hand om dig. För det är ingen annan som kan göra det åt dig, du måste ta steget själv.

Puuhhh... Nu har man skrivit av sig lite grann.
Ha en underbar söndag, och en ännu bättre kommande vecka! =)
/G

Mark Wahlberg

Ja, det är han som spelar Max Payne i fimen med samma namn. Filmatiseringen utav en av de största data/TV spelen som har sålts i världen. Och som en inbiten Max Payne spelare, så var jag ju bara tvungen att även gå och se filmen!

Jag hade dock varit ute på nätet innan och läst om vad folk har tyckt om den osv, vilket inte hade varit så bra recensioner. Så mina förväntningar var faktiskt inte höga. Vilket kanske är därför jag tyckte att filmen var helt ok ändå.

Filmen hade väldigt bra effekter, men storyn kunde ha varit bättre. I spelet byggs  hela berättelsen upp med tiden och man känner suget efter att få mer information. Man känner verkligen den orolighet då man itne vet vad som väntar runt nästa hörn.

Men filmens storyline tappar där. Visst förstår man vad det handlar om, men det kunde ha gjorts på annat sätt än vad som gjorts. Lite för att tillgodose spelarnas olika tycken, det är ju dock allt dom som jämför filmen med spelet!

Bullettime exempelvis. Visst fanns det i filmen, men det var under bara några korta actionsekvenser. Man fick inte se sådana häftiga stunts som att han kastar sig i luften samtidigt som han skjuter mot fiender framför i slowmotion. Eller slänger åt sidan och gör samma sak i slowmotion.

Det man kände dock igen var flasback sekvenserna, där man såg barnkammaren osv. Detta finns i spelet med.

Handlingen tänker jag inte ta upp här, den kan ni läsa om på www.maxpaynefilmen.se.

Frågan är då: Är den värd att se då?

Svaret är: JA! Den är absolut värd att se, men det är inte en sådan film som man bara MÅSTE se på bio. Nä, spara pengarna och vänta att den kommer att på DVD, det borde inte ta så lång tid för detta.

Jag ger den faktiskt 3 spöken pga Mark Wahlberg. Han är grym skådespelare, och i denna är han bara helt grym! Han bär upp hela filmen faktiskt!

William Wallace ur filmen Braveheart skriker ut detta ordet i överskriften under slutscenen. Talar inte om under vilka omständigheter för att inte förstöra för de som av någon anledning inte har sett filmen. En film som jag kan säga är en av de bäst gjorda filmerna genom tiderna.

Då kan man ställa sig frågan, varför nämner jag deta ord? Jo! För jag är ÄNTLIGEN ledig!!

Inte en dag försent kan jag säga. I slutet var jag rätt trött, det har varit en tuff period i några månader. Jag blev av med 2 riktigt bra säljare i butiken, den ena på grund av en långresa som sträcker sig över 10 månader, den andre pga studier. Två bra säljare, vilket satte en ganska stor press på mig som BC.

Helt plötsligt måste jag leta upp nya personer och träna upp dom både inom försäljning och rutiner i butik. Det känns lite som om att jag har varit mer lärare än BC i över ett år nu.

Missförstå mig rätt, jag har inget emot att coacha en person till att bli bättre och sträva efter att nå sina mål. Men det är skillnad från att coacha och vara lärare och lära ut försäljning från grunden. Speciellt när man har en budget man skall nå, och man ser hur siffrorna inte är bra och att man missar budget hela tiden.

Och när man äntligen börjar se resultat av sina säljare, så försvinner dom någon annanstans. Så ja, det har varit tufft.

Inget ont mot dom, tvärtom, jag önskar dom all min lycka och kommer alltid att finnas där om de skulle behöva min hjälp. Jag hoppas bara att de har tagit med sig något från mig, och att jag har på något sätt påverkat deras liv i en positiv riktning. För då har inte tiden varit bortkastad, och jag kan känna mig stolt. Att de någon gång stannar upp i sina liv och tänker på den tid de var under mina vingar, och kanske kan minnas den tiden med ett leende. Jag kommer i alla fall göra det.

Tillbaks till min ledighet.

Vad gör jag under min lediga tid då? Njuter av att försöka sova mycket till en början. För detta utnyttjar jag faktiskt min egen son, hans dygnsrytm passar mig utmärkt för att vila upp mig. Jag har både semester/pappaledig för att kunna vila upp mig, men också för att vara ledig med barnen. Få lite kvalitetstid med dom så att säga.

Tiden går ju rätt fort med barnen och man vill gärna hänga med lite gran av uppväxten.

Detta med pappaledighet är ju inte ENDAST en dans med rosor. Skall man vara pappaledig, så måste man ju ta ansvar för allt som den andre föräldern gjorde under SIN ledighet. Det vill säga, gå upp på natten om sonen inte vill sova, försöka natta igen och sedan gå upp och fixa till på morgonen för att lämna på dagis, för att sedan gå och hämta honom igen och underhålla honom genom lek och skoj. Det som underlättar en del är faktiskt hans sovrutiner. Han brukar somna en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. Och då hinner man sova ut själv.

Men ja, det kan vara jobbigt mitt i natten. ;-)

Men det är värt det alla gånger!!!

En vän till mig frågade för länge sedan om jag är nöjd med mitt liv, om jag har gjort saker jag ångrar jag har gjort eller om jag skulle göra dom ogjort om jag kunde.

Jag vände frågan tillbaka mot honom: " Är DU nöjd med DITT liv?" "Skulle DU vilja ändra något i DITT liv?"

Hans svar var att självklart finns det saker som man ville få ogjort, att det var saker som han önskade att han inte hade gjort.

Min fråga till honom var då varför han önskade att det inte hade hänt. Och svaret var allehanda om att det var pinsamt, löjligt, sårande, nedvärderande, olustigt... ja, det var många ord som han kunde ta fram om just varför han ville att vissa saker inte hade hänt.

Han ahde lite svårt att förstå mig när jag sa att jag ärhelnöjd med mitt liv, och att jag skulle inte vilja ändra på något och att jag ångrar INGET jag har gjort under mitt liv, och att om jag skulle få leva om mitt liv, så hade jag levt den precis likadant.

Då kom frågan: Varför?

Jo, för utan den kunskap, de pinsamma grejerna, eller de saker man har gjort som man inte är så stolt över, saker man har sagt eller människor man varit inblandad med, hade jag inte varit den person jag är idag. All den kunskap jag har fått under mitt liv, alla de fel jag har gjort udner mitt liv, men också alla de rätt jag har gjort under mitt liv, har ju format mig till den jag är idag. Så varför skall jag ångra något av det jag har gjort? De har ju varit en hjälp, till ge mig den insikt, forma de tankar och värderingar jag har idag. Det är de som har gjort mig till den man, pappa och vän jag är.

Det gäller att alltid se framåt, alltid hitta något positivt i det mest negativa. Jag har haft mina riktigt svåra prövningar, både mentalt och fysiskt. En av de mest omtumlade händelserna för bara några månader sedan.

Men om jag inte hade haft mina tankar där jag har dom idag, hade den händelsen kunnat spoliera båda mitt förhållande till mina barn, samtidigt mitt äktenskap. Men det var något jag inte tillät hända. Allt tack vare det liv jag har levt.

Det finns de som tror på att när detta liv är slut, så är det slut. Desto större anledning till att leva det så bra man kan och inte fastna i för många "dödlägen" i så fall. Fraser som "det går inte", "jag kan inte", "jag vågar inte", "det kan göra ont"... osv... Skall man inte tänka på!

Vänd på dom!

Allt har med VILJA att göra!! Om du verkligen VILL, så lyckas du med allt. om det inte går första gången, då fortsätter du tills du klarar det.

Nu är det dags för sängen. Jag lämnar bloggen med en film jag hittade på youtube. Jag håller inte med texten, men den är dock rolig att lyssna på. =)

Sov gott allihop!

/Ghost

Men det var dock nära att det gick åt fanders!

Idag hämtade jag upp min nya bil. Och som jag skrev innan, så blev det en Audi. Dessa underbara tyska bilarna har vunnit mitt hjärta efter den krocken. Min styvfar säger att Volvo är bäst, och att många i familjen har Volvo, men det är bara jag som blir "utbölingen" med min Audi. Hehehe...  AJ LÖÖÖÖV MIN AUDI!! ;-)

Resan till Lidköping, där bilen stod, var lite nervöst. Jag visste inte vad jag skulle känna, eller vad jag skulle förvänta mig. Det tog ett gäng timmar att nå dit, men vi stannade på vägen för att fika och ta nummer 1 pauser. :)

När vi äntligen nådde dit, så var det lunch stängt. Typiskt!

Men jag såg bilen och gick för att syna den utifrån.

Ja, det var kärlek i första ögonkastet faktiskt. När säljaren äntligen kom fick vi provköra den. Jag satte mig bakom ratten och kände direkt en viss nervositet, men inte så mycket som jag trodde det skulle vara. Vilket var bra.

Vi körde iväg en bit, men bara runtomkring. Mer för att prova på bilen lite grann. För att göra historien kort, så ja, jag köpte bilen. Det är den som är på bilden. :)

Resan hem trodde jag skulle i så fall bli en baggis. Men där hade jag helt fel. Så länge jag var i stan, var det inga problem. Men så fort vi kom ut på stora vägen, började jag bli kallsvettig, handsvetten kom och jag jag kände en kraftig nervositet.

Och till råga på allt så började det SPÖREGNA, riktigt mycket! På en väg där 90 är tillåtet, sänkte jag farten till 60km/h. Väldigt många bilar körde om mig, det var rätt pinsamt när man tänker efter. Men just då tänkte jag inte ens på det.

En stor klump i magen hade kommit. Kändes som om jag hade en stor stenbumling i magen. Svetten rann, och rädslan över vattenplaning gjorde sig påmind. Tankar och minnen återkom från krocken, och min ögon tårades till och med... Jag kunde inte fatta att jag kände som jag gjorde. jag försökte till och med att intala mig själv att jag var löjlig, dum, ja, rent utav patetisk som reagerade som jag gjorde. Jag var på den fina gränsen mellan panik och kontroll. Flera gånger tänkte jag köra åt sidan och stanna upp bilen och på det viset kanske vänta ut regnet.

Men jag visste, att om jag stannade nu, så skulle jag få problem att i framtiden köra när det regnar. Istället tvingade jag mig att fortsätta köra.

Efter ett tag slutade det regna och det duggade bara. Men under den intensiva regnperioden så kände jag flera gånger hur bilen "bromsades" av vattnet, och varje gång trodde jag att jag skulle få vattenplaning och att bilen skulle köra av vägen. Men det gjorde den inte...

3 eller 4 stopp fick vi göra på vägen hem. Mycket för att få luft och toalettpauser eftersom jag spände mig så mycket.

jag har nu ont i nacken, ryggen och min handled är urkass. Förmodligen för att jag klämde runt ratten så hårt.

Men nu har jag lyckats med det. För de som inte har råkat ut för en sådan här olycka, där din familj har varit med, dina barn, din fru. Ni kan inte riktigt förstå de känslor som är involverade i mitt liv just nu. Jag säger detta för att jag vet att jag kunde aldrig förstå det innan det hände mig.

Detta är inget jag önskar för någon. För det är en fruktansvärd skuld att bära, men man måste lära sig att leva med det, och samtidigt lära sig utav det. Någon gång i framtiden kanske jag kan sluta känna så, men som det är nu, så går det inte.

I vilket fall som helst. Tisdagen var den dagen jag verkligen tog ett stort steg för mig själv. jag övervann den rädslan jag misttänkte att jag skulle ha, att sätta mig bakom ratten. Kampen är inte helt vunnen än, det är en bit kvar att gå. Men nu vet jag att jag klarar det, och det är en vinst bara det, eller hur? =)

Så... Wish me luck!

För mig gäller verkligen dom orden: Veni, Vidi, Vici...

/Ghost

Mina händer är svettiga, känner hur magen är full av nervösa fjärilar, känner hur det ibland klumpar sig och blir till en stor sten i magen...

Imorgon skall jag åka och kolla på bil, en ny bil som skall ersätta den jag krockade så kraftig den 3:dje.

Att en händelse kan påverka ens liv så starkt...

Fast, när ens familj är i fara, tror jag alla reagerar starkt. Det vore annars väldigt konstigt. Bara tanken först och främst att sätta sig i en bil och köra långt känns som om de tär en utmaning. Men att sedan sätta sig i en bil själv för att köra hem, det är nog där den största utmaningen kommer att vara.

Min dotter frågade om hon fick följa med, men jag sa nej. Jag har det svårt som jag har det, utan att behöva oroa mig för ännu en person i bilen. OM det mot all förmodan händer något på vägen, så händer det BARA mig, ingen i min familj. Jag har redan utsatt dem för tillräckligt med fara.

FIck ett meddelande av en person som hade varit inne och läst min blogg, och om olyckan.

"Du kan inte hjälpa att det fanns en pöl i vägen"

Det håller jag med om, men jag borde ha sett den. Jag frågar mig den frågan hela tiden, "varför såg jag inte den?".

"Vad hade jag kunnat göra annorlunda?"

Vissa säger att när man får vattenplaning så skall man inte styra, utan bara låta bilen "rulla" sig ut ur vattnet. De skall alla ge tips över hur man skall göra och får det att låta att det är hur enkelt som helst.

Men i en skarp situation hinner man inte tänka på vad som är rätt eller inte, utan man reagerar. Och utifrån den reaktionen blir det en konsekvens, och det är det resultatet man kommer att få leva med resten av sitt liv. Det blir dock allt ett minne man tar med sig.

Mitt minne, mina tankar, min skuld är något som jag kommer att få leva med resten av MITT liv.

Nu skall man inte tro att detta kommer att dra ner mig och få mig att bli negativ och rädd för allt. Självklart är jag rädd, men jag komemr att utnyttja detta för att stärka mig. Ingen lätt sak, och det kommer att kräva tid och förhoppningsvis förståelse från mina närmsta.

Jag vet att det inte var mitt fel, men jag kan inte sluta känna skuld ändå för att jag inte såg vattenansamlingen, och för att jag tillät oss hamna i en sådan situation.

Att det finns vissa i ens bekantskapskrets som faktiskt skyller på mig, och tycker att jag bär skulden... Ja, det tror jag att det finns. Det märker man ganska så snabbt på ogenomtänkta skämt, skämt som indirekt beskyller en för att gjort saker ovarsamt.

Men dessa personer sjunker bara i mina ögon...

Men nu är det dags igen, att ta tjuren i hornen. Att konfrontera sin rädsla och göra något åt det. Ingen lätt sak, men något som måste göras.

Wish me luck...

/G