Bara jag nämnd av någon anledning...

Idag är det dagen efter.

Tänkte att det skulle kännas bättre, men tyvärr var det inte så. Skuldkänslor finns där, och man går omkring och tänker på det hela tiden. Det är inte lätt att skaka av sig de känslor som man får när man tänker att man nästan gjorde så att ens egen familj försvann.

Det är många som har sagt det gång på gång, att det inte är mitt fel, att jag inte kunde göra något åt det, att det bara hände.

Den fysiska smärtan, stel nacke, ryggen och handleden är inget jämförbart den själsliga. Den smärtan man känner i ens hjärta över att man inte kunnat undvika en smäll som kunde ha kostat familjens fortsatta liv är väldigt svår att bära. Skuldkänslan man känner har inga gränser, och man försöker tänka positivt, som att det hände faktiskt inte mer än att bilen kvaddades och att man fick lite sträckningar i musklerna.

Men faktum är, det kunde ha gått mer illa än det gjorde.

Hade jag kunnat undvika det?

Varför såg jag inte pölen denna gång? Jag brukar ha riktig bra koll på vägen när jag kör, och många gånger har jag sett vattenansamlingar i god tid innan så att jag kan sakta ner eller inte göra någon omkörning just då. Så hur kunde jag missa den nu?

Det är enfråga som jag kommer att ställa mig länge och förmodligen aldrig få ett svar på.

Jag har gått igenom händelsen i huvudet hur många gånger som helst. Jag har ställt mig frågor om och om igen:

"Hade jag kunnat göra något annorlunda?"

"Gjorde jag något annorlunda, något mindre säkert än vad jag brukar göra?"

Hur jag än vänder på det, så är svaret nej, inte vad jag kan komma på. Men varför känner jag i så fall sådan skuld?

Varför känns det som om jag nästan svek min familj med det största sveket som finns? Att jag nästan fick dom dödade?

Sådant här är så svårt att prata om utan att man bara tappar talförmågan. Tårarna är nära hela tiden när man tänker tillbaka till händelsen. Jag ser fortfarande min sons rädda ansiktsuttryck, jag ser fortfarande hans ögon. Och hör fortfarande mina tankar eka i huvudet, hur jag ber om förlåtelse för det som händer. Att jag tappade kontrollen över bilen.

För en stund tänkte jag de mörkaste tankarna.

"Nu dör vi, och det är på grund av mig"

Detta är något jag måste bearbeta har jag förstått. Jag har svårt att se min fru i ögonen, man skäms. Skulden är fruktansvärt stor. Man kan inte sluta och tänka på om det finns någon i familjen som egentligen tycker att jag bär skulden för detta. Även om alla säger att det inte är så, kan man aldrig veta hur de egentligen tänker...

Fan... det suger just nu...

Time will tell...

Det kommer att ta ganska lång tid innan jag kan släppa detta, frågan är om jag överhuvudtaget kommer att göra det. Hade det bara varit jag, hade jag kunnat släppa det relativt fort. Men nu var hela familjen inblandad.

En familj som jag nästan såg till att det försvann för mig....

/G

Idag var det en chockens dag.

Det har regnat ganska ordentligt idag, och regnet var på väg nedåt i landet. Vi (min familj) satte oss i bilen och påbörjade vår körning ner mot halmstad för att träffa far och syskonen.

På vägen möter vi en stor regnskur som är på väg nedåt i landet. Men sedan försvinner regnet. Och vägen ser torr ut.

Vi ökar på lite grann för att komma ikapp de som låg framför oss, den andra delen av familjen som är på väg åt samma håll.

Jag uppmärksammar att det börjar bli lite mer vatten på vägen, tydligen hade det regnat där också. Jag sänker farten och påbörjar en omkörning av en bil som ligger runt 100Km/h. Jag ökar upp igen när jag börjar passera den. jag hinner dock kolla hastighets mätaren att den ligger på 120-123Km/h när jag känner hur hela bakvagnen av min Audi A4 släpper från vägen. jag försöker parera, men bilen lyder inte.

Fronten svänger mot vänster och skrapar mot vajrarna. Bilen svänger sedan med bakdelen ett halvt varv och slår in den mot samma vajrar. Med den kraften slungas vi in i ett snurrande som slutar med en frontalkrock mot vägbalkarna på andra sidan av E6:an.
Vi missar en bil med centimetrar, annars hade det kunnat sluta ganska så illa.

Allt sker på några sekunder, men för mig var det en evighet och jag fick tid att tänka ganska mycket. Jag skriker åt familjen att hålla i sig. samtidigt som ajg tittar åt min högra sida, där min ett årige son sitter. jag ser hans uppspärrade ögon, han förstår inte vad som händer, bara att det är något. Kommer aldrig att glömma den blicken av inte veta vad som händer, men ändå veta att något är på gång.
Instinktivt slänger jag ut min hand mot honom och lägger den mot hans mage, samtidigt som jag håller i mig med andra handen mot ratten.
"Fan, jag har precis dödat min familj" var en av mina tankar under snurrfärden. Och den känslan kommer nog aldrig lämna mig. "Vad som än händer, om det är någon som vakar över oss och kan ingripa, gör det! Om det är någon som behöver dö, ta mig och låt min familj leva."

Att inte känna skuld, även om inget mer hände än att bilen blev totaltförstörd är nog svårt. Självklart känner jag skuld. Polisen sa att jag inte kunde ha gjort något annorlunda, där var en stor vattenansamling på vägen, vilket gjorde att vattenplaningen blev till. Om det inte hände oss, så kunde det lätt hända någon annan på vägen. Alltså inte mitt fel.

Men hur man än vrider och vänder på det, kan man inte låta bli att tänka... Jag dödade nästan min familj...
Fan... Nu mår man piss...

/G

Försäkringskassan...

Bara namnet på detta organ kan få väldigt många att fnysa, att skaka på huvudet och börja svära över. När man pratar med folk om FSK så brukar reaktionen vara ganska negativ. Jag kan faktiskt ha förståelse till den reaktionen eftersom det verkar som om det tar mer och mer tid innan folk kan få de pengar som de har rätt till. Vad jag däremot inte kan förstå är de människor som börjar skrika och gorma till de som svarar i telefon, vad kan det bli för bra av det?

De som svarar i telefonen kan inte påverka det direkt utfallet, de måste ju följa de regler som har uppsatts för dem.

Istället borde man kanske gå ett steg längre, och kanske ta reda på vem som bestämmer hur mycket personal som skall finnas på plats för att lösa ärenden.

Jag ringde till försäkringskassan idag. Jag sattes i köplats 307 och 20 minuters väntetid. För många kan 307 låta som jordens undergång. Men om man delar upp det så blir det ju faktiskt ca 15 minuters samtal per person i tid. Vilket är faktiskt riktigt fort.

Då skall man tänka på att det kanske är mycket frågor och mycket information som skall kollas upp. När man väl kommer fram, vill man ju inte att den person man pratar med skall stressa igenom samtalet, eller hur? Utan ge den hjälp man behöver för att få svar på sina frågor.

Vad jag tycker däremot är VÄLDIGT negativt är att många utbetalningar som vi har rätt till blir försenade. Detta på grund av årstiden, samt en omorganisation inom FSK.

Vilket betyder, att den person som tar ut föräldraledighet får inte sina dagar behandlade förrän 8 veckor sedan, SEN skall det betalas ut med, och då tar det ytterligare några dagar.

Detta påverkar ju självklart möjligheten för många föräldrar som vill ta ut ledighet för att kunna vara hemma med sina barn. Det är ju dock allt pengar som de blir utan under den månaden, vilket kan påverka ekonomin starkt, speciellt för de som redan har en pressad ekonomi.

Det pratas om att pappan inte skall vara rädd för att ta ut ledighet för att kunna vara med sitt barn, och att det är mer vanligt att de inte tar ut ledighet. Självklart att de skall få ta ut sina dagar, men då skall det fungea med utbetalningar med.

Det borde finnas en möjlighet att allt sker med automatik, och att stickprov görs för att kontrollera att det inte utnyttjas. Kanske ett sammarbete mellan arbetsgivare och FSK, där det meddelas av Arbetsgivaren om en person är hemma med föräldrapenning, på det viset kan ett program känna av utifrån den informationen om den som har begär föräldrapenning har rätt till det eller inte. En tanke bara...

Jag ringde som sagt var till FSK angående mina dagar som jag begärt föräldrapenning för. Detta var för i början av Juni. Hon jag pratade med (Väldigt trevlig får jag säga), sa att det gått 6 veckor sedan jag anmälde det, coh att det är 2 veckor kvar innan det behandlas. Att detta tyvärr beror på att under sommaren är det högtryck för föräldrapenning och att det just nu sker en omorganisation inom FSK. Ja, vad säger man... Ekonomin är pressad ordentligt. Jag får ju inte pengar för dom dagarna i lönekuvertet, vilket då blir liiiite jobbigt.

Men som tur är, så är man ganska bra på att hålla i pengarna, och kan anpassa sig. =)

Nu måste man ju med den vetskapen att det tar så lång tid, planera sin ledighet med omtanke för ekonomin. När man vet att man kommer att få en bra lön, så kan man ta några dagar. Inte innan.

Vad synd, det hade varit kul att få vara hemma och leka med sina barn då och då. Nåja, det finns ju faktiskt söndagar man kan göra det på. :-)

Väl mött!

/G

Det finns ganska irriterande saker som händer under ens liv. Bland annat är det när folk lägger sig i saker de inte har med att göra.

Vill inte gå in på detaljer vad det handlar om mer än uppfostran. När någon som inte bör lägga sig lägger sig i och försöker ”släta över” ett problem som egentligen kanske inte är så grov just nu, men kan bli om man inte tar tag i det med en gång och statuerar ett exempel.

Sånt kan vara ganska så katastrofalt för att ett vänskaps förhållande skall hålla.

Har faktiskt alltid respekterat personen ifråga, men nu har denna person sjunkit ganska långt ner i min syn. Jag har väldigt lång stubbin, och är väldigt tålmodig som person, något som man behöver vara bland annat med det jobbet man har. Men även jag har min gränser vad man får lägga sig i och inte. Och när det handlar om mer familjära saker, så är det VÄLDIGT tabu!!

Men men, om man kanske inte vet hela sanningen, så kanske man inte tycker att det är så stort, och kanske vill ”släta över det”. Då kan jag till en viss del ha förståelse för det dock.

Nåja...

Time will tell som det så fint heter.

Nu har jag skrivit av mig lite sk*t i alla fall. :-)

/G

Idag är det exakt 31 år sedan jag, min mor och far lämnade Chile och landade här i Sverige.

Förtrycket i vårt fädernes land tvingade oss att lämna det bakom oss, och söka livet på annat håll. Ibland kan man tycka sig känna en viss vemod att man faktiskt har ett land som man inte känner till, men som finns på andra sida haven och väntar på en.

Att jag skall dit och besöka det är inget snack om. Det kommer dock att ta ganska lång tid innan jag kan sätta ner mina fötter på dess mark. Men jag har tålamod.

Vi brukar fira denna dag, men idag blev det inget. Jag jobbar en hel del, och när jag slutar måste vi hem på grund av att min lille son, som för övrigt fyller 9 månader idag, behöver göras i ordning för kvällen.

Jag skrev dock en dikt, gjorde en bild som jag skall ge min mor och far.

Här kommer dikten:

-----------------------------------------------

En familj på landsflykt,
kommer till ett land för att känna sig tryggt.
Tre personer så spända och nervösa,
i ansiktet väldigt färglösa.

De finner värme, de finner frid.
Här kan de känna sig som en individ.
Med tiden händer mycket,
men minnet finns om förtrycket.

Nu har det gått 31 år,
och familjen bättre mår.
Denna dag, detta speciella datum.
Då friheten fick sitt födelsedatum.

Tre hjärtan, tre själar med sina nya liv.
Med minnen och känslor i sina arkiv.
om det forna, om det gamla.
Det nya skall vi nu ansamla.

POR LA RAZÓN O LA FUERZA
FÖR SVERIGE I TIDEN
Mis patrias, mina modersländer.
Jag älskar er så...

------------------------------------------------

/G

Ja, då har man gått på det igen.

Att träna är idag många gånger ett sätt för att bygga upp kroppen, och vad jag har märkt ibland ett sätt att hävda sig mot sina medmänniskor.

"Så vad skall du göra idag då?"

"Nä, jag skall träna sen, men jag skall ta det lite lugnt. Lyfte lite mycket sist och jag har lite ont i armen." ... eller dylikt.

Man hör vilka som är rutinerade träningsmänniskor (finns det ett sådant ord?) och vilka som inte är det. De som tränar mycket och håller alltid igång stannar för det mesta vid "skall träna sen", medans de som inte är rutinerade lägger alltid till att de skall "ta det lugnt" för att man har "lyft lite mycket" eller något liknande. alltså de har något som man alltid skyller på.

Det var lite av ETT ANTAL sådan samtal man hörde under gårdagen när man för första gången på över ett halvår tar dom omotiverade stegen in i gymmet i stan.

Nästa fråga är automatiskt, är jag likadan? Förmodligen så är jag det, även om jag inte kan minnas att jag brukar skylla på något, utan kör för fulla muggar när jag tränar.

Vaknade idag med lite stel kropp. Det tar ju ett tag för kroppen att "ställa om sig" från lat mode till tränings mode. Och ju mer dagen fortlider och kvällen närmar sig, så vet man att kroppen kommer att skrika mer och mer av den pina som brukar komma när man har tränat efter ett större uppehåll.

Egentligen, vad konstigt, eller kanske inte... Men vad synd att det är så att, det tar ett bra tag/tid att bygga upp en kropp, men det tar f*n i mig inte lång tid för kroppen att "förfalla" från det.

Du tränar i månader för att gå ner i vikt, samt bygga upp muskler istället för fettet. men slutar du att träna, så är allting tillbaka på några veckor, ibland dagar. Rätt så orättvist tycker jag!!

Att träna är inte något som jag tycker om att göra. Visst är det skönt efteråt när man går därifrån att det är gjort. men det är ju inte för att jag känner att detta gjorde mig nytta, utan mer för att det är över för denna dag.

Från jobbet till gymmet kan det inte vara mer än 200 meter, men under den vägen jag går kommer jag på 1000 olika saker som gör att jag inte skall träna. Tur man har en bättre självdisciplin, annars hade det varit kört.

Men nu så...

Igår var det dagen D. Jag tränade och idag känns det i kroppen. Klockan är snart 13:00 och den omtalade "träningsvärken" har börjat att visa sig.

Den smyger på sig sakta, men säkert. Man "ojar" sig när man böjer sig ned som en gammal gubbe, och man känner hur musklerna skriker när man lyfter lådor.

Hahaha... Denna pina, denna ljuvliga pina....

/Ghost

Tänk att vissa ord kan få en att bli så glad.
Jag går in på McDonalds här i stan. Skall beställa min mat av en medelålders kvinna, beställer men när jag precis skall betala, så kommer en ung tjej fram och säger att hon kan ta över. "Hur är läget idag då?" frågar hon och jag svarar med ett leende. Samtidigt som jag drar kortet så utbyter vi vanliga hälsningsfraser. Inget mer med det.
När jag sedan skall sätta mig ser jag att jag glömde papper, så jag går för att hämta det. Då står hon där igen och försöker sätta sin tyngd på en ketchuppåse för att få ner den på sin plats. Jag frågar henne om hon behöver hjälp, och hjälper henne få den på plats. Som tack så ville hon bjuda mig på glass. Jag tackade dock nej, för jag vet att jag blir väldigt mätt när jag äter på Mc. "ok, du kan få en glass en annan gång då." säger hon med ett leende. Ja, om du minns mig kan du ju göra det, skrattar jag tillbaka.
Hon tittar mig i ögonen och svarar med ett leende: "dig kommer jag att komma ihåg". Oj...
Snacka om att det blev varmt om kinderna. ;)
Tänk vad vissa ord kan påverka en.
/G