Man lever ett liv där man rör sig obehindrat genom livets gångar och tänker inte mycket mer på vad som händer med ens kropp mer än att man märker att man har en viss tendens att lägga på sig några extra kilon när man är lite oförsiktig med vad man äter.Men en dag märker man att man börjar få ont i bröstkorgen, man kan inte lägga sig på magen, något man har kunant göra innan och vanan finns där. Envis som man är, tänker man att det är förmodligen inget, utan att det försvinner förmodligen av sig självt. Man biter ihop och tiden går.Snart märker man att man har även ont i axlarna, man kan inte ligga på sin högra sida längre, för det gör för ont. man ahr problem att lyfta armarna över en viss höjd utana tt det gör ont. Vid det här laget tar man kontakt med läkare som gör en undersökning. Inget svar över vad det kan vara, vi vet fortfarande inte.Blir orolig efter ett tag när mitt ena pekfinger svullnar upp och känns som om jag har blivit stungen utav något. Den går inte att knyta riktigt. Efter ett tag av pina och problem att greppa saker, går svullnaden ner något, men fingret ser lite deformerad ut, och går fortfarande inte att knyta ordentligt utan att det gör ont.Nu har det gått ca 2 år sedan alltihop började, och det har spridit sig... Diagnos: SPONDARTRITDefinition: Inflammatorisk ledsjukdom drabbande kotpelare. Ofta även bröstkorg, SI-leder, perifera leder.Tja, det är precis som det heter så vackert på engelska: "SHIT HAPPENS"Det är bara att bita ihop och ta det. Det finns ju inte direkt något medel som kurerar det, däremto som gör att det blir lite lindrigare. Jag kör med Diklofenak T och den hjälper, min mage klarar av den medicinen som tur är, något jag har hört att det kan bli problem med annars.Jag kan väl säga att jag har hög smärttröskel, det är inga problem med det. Men det jag ser som problem är att den sprider sig och stannar inte upp, och det är det som känns jobbigt. Jag har fått det nu i mina båda pekfingrar, axlarna, höfterna, bröstkorgen, anklarna och även i ena fotleden.Ca 20 minuter efter att jag tagit Dikl.T kan jag börja röra mig som vanligt, men dock ganska stelt. Jag tar 1 på morgonen, en på kvällen och 2 när jag lägger mig för att kunna sova. Och jag som hatar ta medicin...Men nu skall man inte tro att jag går omkring och tycker att livet suger totalt, nä det gör jag inte. Jag njuter så mycket jag kan av den, för vem vet vad som händer i framtiden... =)Man skall leva sitt liv till fullo, på det viset behöver man inte ångra att man man har missat något.Jag har en underbar fru, mycket försående när jag har problem att göra vissa grejer hemma. Jag har en HEEEELT underbar dotter som hjälper mig om jag skulle behöva hjälp och även hon förstår om jag får problem med något. Så... vad har jag att klaga på? Inget! =)Förutom åkomman, så mår jag bra och njuter av livet som man skall göra som far och man. Jag säger bara det! Att bli far och gifta mig, det är det bästa jag har gjort i mitt liv.Vem vet vad framtiden har att erbjuda mig, vad det än är, så ser jag fram emot det!/Ghost